bokslut

Dax att säga farväl till 2010. Vilket år jag haft!

• Jag blev präst!!!! Jag klarade faktiskt av det, en helt otrolig bedrift....
• Jag var med i TV och fick mina minuter i strålkastarljuset. Jag är och förblir exhibitionist.
• Jag separerade från Pandan och...
• skilde mig. Ett klokt beslut från oss båda. Vi trivs båda bättre med varann nu.
• Jag läste alla Jane Austens böcker
• Började jobba i Bjärred, det bästa som jag gjort någonsin!
• Gick vilse i en omöjlig skog utanför Jörlanda, efter att ha plockat min första kantarell.
  

Sen flyter allt samman. om ni kommer på något mer jag gjort hör gärna av er. Gott slut till er alla.

Jamtelagen av Ewert Ljusberg

1. Du skall veta att du är något - jämt.

2. Du skall veta att du är lika god som andra.

3. Du skall som jamt aldrig tro att du är förmer än andra eller mindre än andra.

4. Du skall komma ihåg att du alltid duger som du är.

5. Du skall älska dig själv så du kan älska andra.

6. Du skall inte döma andra för att de heller inte begriper bättre.

7. Du skall alltid bekämpa självgodheten inom dig.

8. Du skall jämt vara glad över ditt tungomål.

9. Du skall vårda och försköna den bit av jorden som du ett ögonblick i historien
förvaltar åt de ofödda.

10. Du skall bejaka den gåva som heter livet.

vådan av gåvor

Att få något. Det innebär svår ångest och skuldkänslor. Varför är det så? En gåva ska vara fri, helt utan band och tvång. Om jag ger dig något innebär inte det att du måste ge mig något likvärdigt tillbaka. Om jag säger något vänligt till dig innebär inte det att jag har baktankar och vill ha något av dig. Jag undrar om Gud verkligen insåg vad han gjorde när han gav sig själv till oss, den där julen? Att han skapat generation efter generation av skuldfyllda människor som aldrig någonsin kan ge något likvärdigt tillbaka. Hur skulle vi kunna det, då vi inte ens kan ge varandra de enklaste små julklappar utan att det skapar en massa borden och skullen och måsten?
Min gåva är mitt sätt att visa att jag tänker på dig och bryr mig om dig.
Guds gåva till oss är hans sätt att visa att han älskar oss och bryr sig om oss. Jag blir glad av att ge och jag är förmäten nog att tro att Gud blir glad av att ge sig själv till oss. Jag vill dela mina närmastes liv och vardag. Söcken och helg. Det tror jag Gud ville också den gången han föddes som människa, helt utan krav och baktankar.
Så ta emot gåvan. Den är till dig, du är älskad och ihågkommen. No strings attached.

Betraktelse vid julbönen

Jul igen. Och vi har samlats till en stunds sång och bön. Härligt eller hur?

Men nu kommer vi till den här lilla biten då prästen ska prata. Och hur underbart det än är med julen och dess budskap så skapar den här lilla stunden rätt mycket bekymmer för mig. För hur ska jag komma på något nytt att säga om de här texterna???? Allt är ju redan sagt en miljon gånger. Ska jag prata om Maria? Josef? Herdarna? Änglarna? VAD????

Men så inser jag att vi kanske inte har samlats här för att höra något nytt. Vi har kanske samlats för att påminna oss om något gammalt? Något som har hållit i 2010 år. Vi kanske vill höra samma sak igen, precis som vi älskar att sjunga samma psalmer varje jul.

Och budskapet tål att upprepas. Gång på gång. Här i kyrkan, men också inne i oss själva.

Gud älskar oss så oändligt mycket att han väljer att födas som en av oss. Och han väljer inte att födas i Drottningholms slott, eller i Vita Huset eller i Zlatans villa. Nej Gud väljer att födas i ett stall i ett av världens mest konfliktfyllda länder. Han väljer att fördas av en ung flicka, utan erfarenhet av livet. Han väljer att berätta nyheten först för några herdar, ett av de smutsigaste och tyngsta arbeten som finns.

Så mycket älskar Gud dig. Ja just dig, som sitter här nu. Han gör allt han kan för att förstå hur våra liv är. Ja han gör mer än så, han går ännu ett steg längre, men det är en helt annan historia.

Just nu får vi fira Herrens födelsedag. Ta det som en möjlighet att visa Gud att det inte bara är eländigt att vara människa. Det är också otroligt, fantastiskt och alldeles Underbart!

God Jul

Herrens moder

Anta utmaningen. Tänja på gränserna. Lämna sin trygghetszon. Tänka utanför boxen. Gå utanför ramarna. Släppa kontrollen. Är det något du gjort på sistone? Maria gjorde det med råge i alla fall. Men jag är ändå glad att hennes reaktion är precis som min när någon kommer med ett förslag som jag tycker låter omöjligt – Nääää, hur skulle det gå till?

Maria ifrågasätter ju också ängeln Gabriel – Jag har ju inte haft nån man! Men där tar likheten slut. För Maria antar genast utmaningen, släpper kontrollen och tror att för Gud är inget omöjligt. Hon accepterar att det är fullt möjligt att bli med barn utan man. Handlar det om oskuld och dålig utbildning måntro? De hade väl knappast någon sexualundervisning i skolan på Marias tid. Fast å andra sidan levde de närmare djuren och naturen, så jag gissar att Maria mycket väl visste hur det gick till när det blir barn! Hur förklarar man då att Maria gick med på förslaget från Gud? Jag tror att Maria helt och fullt verkligen trodde att för Gud är inget omöjligt.
Tror du det? Känn efter en stund. Smaka på orden. För Gud är inget omöjligt. För Gud är inget omöjligt.
Nej jag har svårt att ta in det. Jag kan inte släppa på mina ramar och min kontroll så fullständigt. För nog måste väl ändå Gud vara bunden av naturlagarna? Nog måste väl Gud följa de vetenskapliga reglerna?
Men Maria tror och hennes tro är smittsam! Både Josef och Elisabeth dras med utanför deras trygghetszoner. Till och med barnet Elisabeth bär på berörs av Maria. Vad är det Maria gör då, när hon antar utmaningen. När hon erbjuds uppdraget att för alltid ändra människors sätt att leva och tro? Vilka planer och strategier drar hon upp för att bäst förbereda sig på att ta emot och föda Gud själv?
Maria gör bara en enda sak.
Maria säger ja.
Ja, låt det ske med mig som du har sagt.
Ja.
Om mindre än en vecka firar vi konsekvensen av detta ja. Jesu födelse. Jesus som kommer till oss med ett förslag. Ett erbjudande – Vandra med mig, för jag är vägen, sanningen och livet. Fast det är ju omöjligt, eller hur? Vi måste ju ha några regler för hur man gör. Vi kan ju inte bara plötsligt släppa allt som vi är vana vid och börja…. Tro! Vad skulle folk säga! Och hur skulle jag förhålla mig till andra människor? Och hur gör jag för att tro? Jag måste ju ha nån form av plan – Läsa i Bibeln, gå i kyrkan, lämna kollekt, kunna psalmer och följa kyrkoåret. Innan jag kan börja tro. Eller hur? Känner du också att du vill ha kontroll över din tro? Över ditt liv? Styra upp det så att det inte bär iväg med oss, livet och tron. Eller vill du kanske nu, just nu, veckan innan jul, här i Bergakyrkan i Bjärreds församling, tänka lite utanför ramen, anta utmaningen en liten gnutta. Släppa på kontrollen aldrig så lite? Tro en aning?
Det är rätt enkelt, trots allt. Det behövs inte mycket. Faktiskt bara två små bokstäver. J och a.
Vi kan få ta emot den största gåvan av alla, tillsammans med Maria.

Vi behöver bara. Säga.
Ja.

Big Bowl

Trodde namnet hänvisade till bowlingbanan. Insåg inte förrän efteråt att det hänvisade till stooora skålar med julmat!
Vi var och åt jullunch med arbetslaget idag på Bowlinghallen Big Bowl i Malmö. Jag har underbara, glada och tjattriga kollegor!
Vi skulle åka buss till Malmö tillsammans och vår underbara stackars Kanslist fick agera hönsmamma och försöka få på hela gänget på bussen.
Eftersom det var Den Värsta Snöstormen I Mannaminne ( Det är alltid det här nere när det snöar lite...) så gick det långsamt att åka in till stan.
Väl framme på Big Bowl blev vi placerade i den stora restaurangen med en helt underbar servitör. Han kunde sitt jobb. Vi kände oss väldigt välkomna.
Sen var det dax att äta.
Bord 1 sill:
paprikasil, currysill, Cherrysill, fänkålscill, senapssill, skånsk senapssill, special inlagd sill, lite mera sill, en till sill, en väldigt god sill, en mindre god sill, en sill som nån annan tyckte var en god sill, matjessill, ägg, sill. Bröd och potatis.
Bord 2:
gravad lax, kallrökt lax, varmrökt lax, inkokt lax, leverpastej, pate, korv, lite mer korv, en korvasluring, lammfiol, skinka, skinka igen och kalkon.
Bord 3:
prinskorv, köttbullar, revbensspjäll, lammkorv, lutfisk, omelett, kål, kål, kål, kål, vad är det med skåningarna och deras kål, bruna bönor,
Bord 4:
risgrynsgröt, ostkaka, skånsk äpplekaka ( ÄppEL kaka),fruktsallad, ris a la malta, mandelmusslor, småkakor, frukt, choklad, knäck, marmelad, fudge, mintkyssar, polkagrisar och annat plock.
Bord 5: kaffe och te.
Sen skulle vi bowla.....
Sen skulle vi åka hem. Eftersom det fortfarande var Den Värsta Snöstormen I Mannminne så kunde bussen inte köra på motorvägen utan hittade en annan krignelikrokväg. Det märkliga är att det blir en så fin gemenskap i bussar då chauffören är glad och trevlig.
Samt att man sitter längst bak i bussen och känner sig som på högstadiet igen.
Och det var lite slirigt på vägen. det kände jag då jag körde hem sen......

http://www.bigbowl.se/

okej!

dax att släppa denna?

Vill bara ha detta sagt. Jag håller redan på att noja mig fördärvad över vart jag ska ta vägen efter att jag slutar här i juni! Snart, snart snart får jag börja söka jobb och min vana trogen är jag redan flera månader fram i mina planer utan att ha en aning om vart jag vill och vad jag har möjlighet att göra. Så. Mitt Lucialöfte är: Släpp kontrollen. Det blir det som det är tänkt att bli. Hoppas nu bara att i och med att jag skrivit detta offentligt, så kan jag också leva efter de orden!

Lucia

Vi spred lite glädje i vintermörkret idag! jag har världens bästa jobb och världens bästa arbetskamrater!

tejp

Vet inte vem, men nån är det. Som jag ska tacka för de flera kilometer tejp mina skidor var inlindade i när jag fick dem på bussgods. Pappa? Är det du som varit så nogrann? Skicka i så fall med en cirkelsåg vid nästa tejpleverans! Kan det vara så att tejp genomgår en kemisk reaktion då den färdas genom Sverige? Detta var i alla fall det klistrigaste jag varit med om! Se framför er en sketch med typ Buster Keaton där han får nåt som sitter fast på händerna. Dubbla den bilden. Igen. Och igen. Då har ni mig i min minimala hall där jag försöker befria mig själv, mina skidor, mina skidskor, mina stavar, mattan, kläderna och väggarna från tejp!!!!!! Men nu är vi i alla fall fria så nu ska vi ut och leta upp ett skidspår, jag och mina skidor. Och om det följer med en och annan tejpbit på färden må det ju vara hänt....

Jisses Kors! sa Josef....

Nu lackar det mot jul minsann och vad betyder det i kyrkan? Jo julspel, julvandringar och krubbvisningar för skolorna så klart!
I tre dagar nu ska vi ha en julvandring för förstaklassarna i Bjärred och det är såå roligt!
Det hela börjar med att guiden snurrar ett grytlock som tar barnen 2000 år bakåt i tiden ( Tack Jamtli för den fina idén) Där får de träffa Josef som när han öppnar dörren och får se barnen utropar Jisses Kors! Lustigt tyckte vi som satt och väntade på vår tur att dyka upp. Jesus hade ju inte suttit på nåt kors än, han var ju inte ens född!Barnen tyckte också att Josef var roligt, eftersom de kände igen sin skolpräst bakom allt skägg. Men de hjälpte glatt Josef att fylla i blanketten inför resan till Betlehem.... Och så fortsätter resan. Barnen följer med Josef och Maria till Betlehem, träffar herdarna, som lyckades klämma ut en ynklig ton ur en panflöjt.... Ser en ängel komma ut ur garderoben. Bokstavligen. Vår ängel gömde sig i en skrubb,för att kunna dyka upp så vackert så vackert och tala om att det fötts ett barn i Davids stad. Ungarna springer glatt till stallet och ser de tre vise männen komma med gåvor. Sedan sjunger de en fin visa för barnet och får sedan åka grtylock tillbaka till nutiden igen.
Mitt jobb är alldeles, alldeles underbart! Idag höll jag mässa på morgonen, sedan spelade jag herde och vis man( Jomenvisst serru! jag kan spela vis!), efter det planerade jag och kantorn ett par gudstjänster, sen var det middagsbön. Efter det bar det av till vårdhemmet för att hämta några rullstolar (med människor i) till trivselträffen och Luciatåget här på Berga. Jag gillar advent!

Predikan 2 söndagen i AdventGuds rike är nära

Markus är en fåordig herre. Han påminner lite om en tjurig gammal bondgubbe som sitter vid sitt köksbord, med en kopp kaffe framför sig och en pris snus under läppen. Utanför snöar det. Det enda som hörs är köksklockans taktfasta tickande. Tick, Tack, Tick, Tack. Markus broderar inte ut sin berättelse med en massa onödigt svammel. Nä, rakt på sak. Kort och gott. Johannes var fängslad. Jesus kom till Galiléen och där förkunnade han: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet."
Punkt.
Innan har det stått lika kort om hur Jesus döps och sedan frestas i Öknen och efter kommer en kort passage om hur de första lärjungarna samlas.
Men det roliga med Markus är att han ändå trots att han verkar så sur och tvär börjar hela sin berättelse med ett glatt utrop. Även det korthugget, men kanske just därför känns det så äkta:
"Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son."

Markus Evangelium är det äldsta och från honom har Lukas och Matteus fått delar av sina berättelser. De har broderat ut och format dem så att det blev deras.
Så kan faktiskt vi också göra. Vi får läsa evangelierna i Bibeln, sen kan vi ta berättelserna och forma om dem så att de blir våra. Din och Min. Hur låter ditt glada budskap om Jesus? Vad är ditt Evangelium? Vad vill du förkunna? Hur vill du förkunna? Vi har världens chans nu när det är advent och vi gått in i ett nytt kyrkoår, och snart får vi även ett vanligt nytt år. Vad vill du ha med in i Din Guds rike och in i kyrkan? Kanske söker du ro och vila? En tyst vrå att samla dina tankar på. Eller gemenskap och en stunds samtal och skratt. En varm hand och en varm kopp kaffe? Vill du behövas? Få finnas för andra och känna att du betyder något för andra? Eller vill du bara sjunga, fyllas av musik och glädje?
Tiden är inne! NU!
Guds rike är nära – nära oss, inne i oss. Det är inget som finns nånstans där borta, i himlen, eller vad man vill kalla det. Det rike som är Guds finns allra närmast oss. Ett starkt rike men samtidigt så skört, eftersom Gud regerar med kärlek. Vi vill nog alla någon gång själva försöka regera detta rike, våra liv. Men sällan lyckas vi bra med det. Istället krossar vi varandra med hårda ord, sårande handlingar och egenkärlek. Vi förstör våra egna inre Riken med självförakt, skuld och skam. Men om vi låter Gud få makten och tillträde till vårt inre upprättas vi av Jesus och rättfärdigas – Befrias från skuld. Inte bara en gång utan gång på gång på gång. Våga tro på det. Tiden är inne, våga byta riktning.
Vi bär alla på saker som det aldrig känns rätt tid att göra. Kanske vill vi ta kontakt med någon, be om hjälp. Be om förlåtelse, berätta något svårt eller göra något jobbigt. Jag har till exempel inte varit till tandläkaren på åratal, jag är livrädd! Det som är svårt i dessa situationer är att vi inte vet utgången. Vi kan inte veta hur reaktionerna blir. Vi kan föreställa oss och oftast är fantasierna värre än verkligheten.
Det Jesus säger här idag till oss är att Tiden är inne. Tiden är inne att göra det där svåra, att byta riktning, bryta en vana. Inte sen utan nu. Ring det där samtalet, be om förlåtelse, ta upp kontakten med någon förlorad vän eller släkting, berätta det där jobbiga. Dra inte ut på det längre. Då byts rädslan och svårigheterna ut till frimod! Har du någon gång gjort något sådant svårt vet du att det ofta blir ett Före och ett Efter den händelsen. Det sker en omvändelse från det som varit till det nya. Guds rike får slå ut i full blom. Det rättfärdiga skottet slår rot inom oss. Vi får vända in på en ny väg, slippa bära på skulden och skammen och vi får tro på glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son som regerar våra liv med kärlek.

samtalsämne

Vi har samtalsämne här nere i södern just nu, som verkar outtömligt. Snön! Det snöar i skåne. I år igen. Visst kom snön lite tidigare än förut och visst är det lite kallare och visst kör vi lite sämre på vägarna och visst vill vi att eländet ska försvinna, eller stanna kvar, eller bli mindre, men tänk om det kommer mer och titta nu snöar det igen om det kunde låta bli att blåsa i alla falla och tänk att det blir så här varje år och nu ställer de in tågen igen!
Jag är så glad att jag bor i Sverige, för vi har aldrig brist på samtalsämnen i ett land som bjuder på så mycket väder som vårt!
Och ja jag älskar snön, men nej jag har aldrig frusit så som sen jag flyttade hit ner. Och varför är det lag på att vi ska ha vinterdäck, men det gäller inte för alla bilar som kommer över bron? Vill vi att folk ska köra ihjäl sig då de kommer hit? Eller köra ihjäl nån annan?
En annan sak som är positiv med vädret ur samtalssynvinkel är sjukdomarna som kommer i dess kölvatten. Tänk bara så många förkylningar och magsjukor vi har att diskutera nu igen! Jag undrar vilket djur som kommer bli beskylld för influensa i år. Och jag hoppas jag inte drabbas för hårt av den nu, bara för att jag raljerar.
jag är i alla fall glad, för jag ska få döpa en kompis barn i Januari. Har jag tur så stannar snön till dess!

Himmel och helvete

Helgen har bjudit på allsköns upplevelser. Började med att baka 200 havrekex efter farmors väl beprövade recept. Det blir inte jul utan att man har tryckt i sig ett gäng dylika kex ( enda kex som uttalas schäcks OBS!) med diverse ost och julskinka på. De jag bakade ska inmundigas på första Advent. Kanske blir det några kvar ända till jul. Vi får se.

På söndagen följde jag med Den Gode Före Detta Grannen ( Uj så krångligt bloggnamn han fick. Måste nog komma på nåt bättre) på Australiensisk fotbollsträning. En trevlig sport där man får sparka och slå på saker och knuffa på folk. Perfekt för en bulldozer som mig. Men jag var inte lite nervös då det var första gången sedan jag slutade grundskolan som jag gick in i en skolgympasal. Och nog trängde sig svettdoften och alla bittra idrottsminnen på, men jag motade tappert bort dem och började lufsa runt i cirkeln med stöddiga karlar i alla åldrar som joggade runt planen. Första gången sedan sagda grundskola som jag sprang någorlunda frivilligt tror jag. Emellanåt skulle den ovala bollen slås på och sparkas på. Det funkade ok var för sig, men då det även skulle blandas in springande och fångande samtidigt var det tji. Bollkräket är omöjligt att fånga!!!! Och eftersom jag även är lika smidig som en bulldozer såg jag nog rätt märklig ut då jag kavade runt golvet för att försöka fånga eländet.

Nåja. Det var i alla fall väldigt roligt att få knuffa omkull folk, så om jag ska fortsätta med denna sport får det nog bli min karriär....

Trots allt var de stöddiga karlarna inte alls särskilt stöddiga utan rätt snälla mot en tönt som jag och om Gud och schemat vill kanske jag fortsätter ett tag till med plågan....

Om det inte hade gjort så ONT som det gör idag, dagen efter då en infernalisk träningsvärk satt in. Så blir det då man legat på soffan i över ett år.

Gå in på helsingborgslagets hemsida och kolla:
http://www.helsingborgsaints.se/

Predikan söndag före domsöndag 14/11-2010

Predikan 21 ef tref 24/10 Tema Samhällsansvar

Gör inte skillnad på människor står det i Jakobsbrevet 2:1. En uppmaning som ligger helt rätt i tiden och något som vi alla kan ställa upp på. Men vad innebär det, egentligen?

Vi vet om att alla människor ha exakt samma värde och ska behandlas med exakt samma mått av kärlek och respekt. När någon frågar oss säger vi självklart att vi tror att alla människor har precis samma värde som oss själva. varken mindre. Eller mer.

Titta på bilderna här ovanför.

Moder Theresa har samma värde som kvinnan i Burka.

Kungen samma värde som det homosexuella paret.

Usama Bin Ladin och Ghandi är exakt lika mycket värda.

Både Nyamko Sabuni och Jimmie Åkesson sitter i vår riksdag och regering och trots deras olika åsikter och tillkomstland är de exakt lika mycket värda!

Inte så lätt, eller hur? För nog reagerar man på att jämföra Moder Theresa med Usama bin Laden? Jag erkänner att jag tycker att Moder Theresa är värd tusen gånger mer än Bin Laden. Och ännu många gånger mer värd än mig själv.

I Moseboken får vi idag veta att vi ska lämna av det vi får till andra. Då gällde det säd, oliver och vindruvor. Hur gör vi för att följa orden idag?

Jag har länge tänkt att vi lever i en tid av själviskhet. Att alla bara tänker på sig och sitt. Men för några dagar sedan var jag i Lomma på konvent. Kvinnan som talade där fick mig att tänka om. Vi vill vara unika i allt vi gör, men det innebär inte att vi är egoistiska. Allt fler företag skänker motsvarande del av det du köper till behövande, antingen som pengar men även i varor. Företaget Share-a-pair ger ett par skor till barn i Senegal, för varje par de säljer. Dresstwice gör detsamma med barnkläder. Det finns mängder med sådana här företag numer. Vi skänker pengar vid olika insamlingar, har fadderbarn i olika delar av världen och donerar saker till barnhem och sjukhus och krigsdrabbade områden. Vi, likaväl som människorna på Mose tid, skänker av det vi har ett överflöd av. Pengar och saker. Vi gör det gärna i andra, eller tredje hand för att spara på det vi har lite av – Tid.
För samtidigt som tendensen i dag är att tänka allt mer på sig och sitt, dukar fler och fler under av stressen att räcka till för alla, att vara duktig. Vi glömmer att älska oss själva, lika mycket som vår nästa. Vi går hela tiden med dåligt samvete för att vi inte gör tillräckligt Men låt oss titta på texten från Moseboken igen:
När man skördar sin åker, tar man först hand om det som hushållet ska ha. Men om man glömmer en kärve, kan någon annan få den. När du plockar dina oliver, ska du först samla in till dig och din familj, resten lämnas till de som behöver.
Alltså – Om du handlar ett par skor, kan du göra det där en del av vinsten går till välgörenhet. Nu i oktober kan vi handla varor som är rosa, för att hjälpa bröstcancerforskningen. Vi kan lägga ett par kronor i en insamlingsbössa på affären, när vi handlar mat. Och det är fullt tillräckligt! För vi är många som gör det, tillsammans.
Men tillbaka till det där med människans värde. Vi tänker ju ofta på att människor inte ska ha mindre värde än någon annan. Men tänk även på att människan inte heller ska ha mer värde. Vi ska alla ha lika mycket värde!
Sackaios var rik. Han hade säkert ett fint hus, gott om mat, tjänare som tog hand om honom och hans familj. Eftersom han hade hand om tullen, hade han nog goda kontakter med de som styrde Jeriko. Denne man hälsade Jesus på och åt middag med. För Jesus såg inte skillnad på människor vad gällde status i samhället. Jesus såg människors längtan och behov oavsett om du hade pengar och anseende, eller var utdömd i samhället. Och han såg att människornas längtan var densamma oavsett hur och var man bodde. Jesus ser det fortfarande. Han kommer till var och en av oss, ser oss som den vi är, varken mer eller mindre. Till den människa som sitter bredvid dig i bänken här idag kommer Jesus och till Dig, och till mig, till oss alla, var och en kommer Jesus för att visa att vi är värdiga människor.

Lilla My!

Hon är envis, ettrig, karaktärsfast och trogen in till döden. Min lilla bil! Min fina röda Mitsubishi som jag har fått äran att köpa av en kollegas morfar. Plötsligt är det ett nöje att pendla mellan Helsingborg och Bjärred. Resan som förut ibland tog över 1,5 timme går nu på ungefär en halvtimme. Och vilken roligt halvtimme det är sen! Lilla My dundrar takten och jag sjunger i högan sky. Vi gillar gamla 40 talsschlagers och skillingtryck bäst. Psalmer går också bra eftersom Lilla My är en prästabil med de rätta attributen. Om ni inte har tänkt på det förut, så kolla in Mitsubishis logga. Det är ju en treenighetssymbol!

Jag hoppas att vår vänskap ska hålla i många år och jag lovar att sköta om Lilla My på bästa sätt, så att vi får det bra tillsammans och hon en fin ålderdom. Det är ju inte fint att tala om en dams ålder, men hon närmar sig veteranstatus snart.....

vådan av att läsa

har upptäckt ett nöje som legat i dvala ett längre tag. Låna böcker på biblioteket! Det är lite som att gå i en delikatessbutik, men gratis. Fullt med färger och dofter som lockar. Baksidestexter och framsidesbilder gör allt för att för att locka en. Och jag låter mig lockas! En upptäckt jag gjort dock är hur många böcker som handlar om böcker och om att läsa böcker och om hur förändrad man blir av att läsa böcker. Och jag måste faktiskt till viss del skriva under på detta. Läsandet gör något med en. Man börjar...fundera... Och ibland till och med Fantisera.... Men vissa böcker borde faktiskt komma med nån sorts facit!
Som Alex Dixelius Toffs bok! Man läser på som vanligt och ingenting märkvärdigt händer. Man blir underhållen bara. Å så PANG, med bara några få ord så ändras det och man börjar tänka och fantisera. En massa frågor dyker upp. Hur? Va??? Vadå?? Vad menar han??? Och så får man inga svar!!!!Otroligt, fascinerande irriterande! Nu måste jag tillbaka till Bibblan och hitta en annan bok, med ett annat innehåll som kanske ger svaret, men som ställer nya frågor som gör att jag måste läsa fler böcker.

Ängladagen

Idag är det den Helige Mikaels dag och i kyrkor runt om i landet har det pratats änglar, gissar jag. På sekretären där jag har min dator står tre reproduktioner av de gamla skyddsänglatavlorna från 1800 - 1900 talet. Är det så en ängel ser ut? Det finns många olika bilder av änglar i Bibeln, människoliknande varelser med styrka och makt. Sällan eller aldrig beskrivs de som några ljuva, veka eller specifikt kvinnliga varelser.
Vi säger ofta att vi kan vara änglar för varandra och visst är det så. Vi kan rycka ut till varandras hjälp då det behövs, då vänner är i nöd. Eller okända för den delen. Men någon gång kan vi faktiskt behöva få tro på det övernaturliga. Att det faktiskt finns änglar. Sådana som följer oss och leder oss i våra liv. Kanske har vi möjlighet att välja våra änglar, men oftast är det nog så att de väljer oss.
Hos mig finns nämligen en ängel. Hon ser på mig med genomskådande ögon. Vet hur jag känner och vad jag tänker. Hon uppmuntrar mig, med olika små upptåg eller bara genom att hålla sig nära. Inte alltid gör hon som jag vill, men det är väl inte heller meningen med änglar? Långa stunder sitter hon med blicken förlorad i en annan dimension och jag är helt säker på att hon har Direktkontakt med Gud, så som änglarna har. De ser Gud ansikte mot ansikte.
Hos mig är ängeln en katt. Vem vakar över dig?

17 sön eft. Tref – Rik inför Gud årg 2

 

Fladder, fladder allt är fladder.

Jag hörde om en kvinna som själv översätter Bibeln från originalspråk och detta är hennes förslag på predikarens välkända första rader – Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.

Visst är det träffande?

Enligt inledningen till Predikaren i Bibeln vägrar personen som skrivit boken att acceptera förenklade förklaringar till livet. En luttrad människa som ändå har en tro som ger mod att leva i en galen värld. En person som bekämpar ytlighet och ser det meningslösa i tillvaron. Predikaren, vem var den person som såg livet så mörkt, som vägrade förenkla den tillvaro vi lever i? Som orkar tro i en värld som bara är – fladder? Så lik vår egen värld detta är, för visst känns det rätt hopplöst ibland?

Vi fladdrar likt fjärilar från blomma till blomma, hela tiden sökande efter något bättre, större, nyare. Vi vill bli snyggare, smalare, smartare, rikare, framgångsrikare. Bo i större hus, bättre omgivningar gärna med sjöutsikt från alla villans fönster. Och i jakten på detta blir vi beroende – av alkohol och tabletter och droger, men även av mat, sex, spel, shopping, inredning, träning och självförverkligande. Vi blir allt mer inkrökta, själviska och rädda om vårt eget. Men blir vi rikare? Vad har vi för glädje av denna strävan efter vind? Det frågar predikaren. Och det frågar jag mig själv allt oftare.

Har ni sett Dunderklumpen?

Om inte får ni nog hålla för öronen nu för jag kommer avslöja hur det slutar.

I slutet sitter den lilla tanten Elvira Fattigan, tillsammans med skurken Enöga som har stulit Camilla Wolgers skattkista.

Visst borde man straffa en sådan skurk oerhört hårt? Stjäla från ett barn! Men Elvira ser in i Enögas hjärta. Han har blivit så besviken på människornas habegär att han beslutat att stjäla alla pengar han kan komma över. Så öppnar de Camillas lilla skattkista och vad får de se?

En liten fågelfjäder, en liten vacker sten och glädjens vind som blåser och gör alla glada! Snacka om att vara rik inför Gud!

Och även om vi kan må bra av att ibland göra som predikaren och se livet i vitögat och acceptera att mycket är dårskap av det som sker (Sverigedemokrater i riksdagen, folk instängda i månader i gruvor, svältkatastrofer i vissa delar av världen, medan man äter ihjäl sig i andra) så tror jag främst på Evangelium! Jag tror på det glada budskapet. Jag tror att Jesus kom till världen för att likt Elvira Fattigan skåda in i våra hjärtan, se det som är brustet där och laga det. Jesus kom med en skattkista till oss som vi får fylla med enorma rikedomar – Kärlek, tro, medmänsklighet, gudslängtan, solidaritet, gemenskap, relationer, delaktighet, givmildhet, lovsång, bön, tacksamhet, passion, omsorg, lycka, barnslighet, ansvar, rättvisa och glädjens vind som blåser och gör alla glada, glada, glada….

 

Bra bild!

Den här bilden tycker jag är så bra! Lånade den från präst - Idas blogg: http://prast-ida.blogspot.com/

Att vända andra kinden till.

Mänskligheten är bra rolig ändå. "Vi ska aldrig låta det gå så långt som på 30 - talet igen" skriker man och hänger ut, hotar och misshandlar de människor som tänker annorlunda än dem själva.
"Vi måste värna demokratin" hörs det från olika håll och det görs bäst genom att bojkotta, frysa ut och censurera ett helt parti och deras väljare. "Det handlar bara om missnöje" sägs det, om vi bara sticker huvudet i sanden och låtsas som ingenting kommer det att försvinna ska ni se.
Vi måste inse att Sverigedemokraterna sitter i vår riksdag. Flera tusen människor röstade in dem för att de ska föra deras talan. Vi kommer inte till rätta med rasismen genom att hata. Vi kommer inte till rätta med rädslan och missnöjet genom att gömma undan och vägra lyssna.
Vad hade hänt om inte varje media i vårt avlånga land inte hade kommit med negativa rubriker angående SD inför valet? Vad hade hänt om partierna valt att ta debatten med dem lika väl som med övriga partier? Vad hade hänt om SD möttes av vänlighet och allvarligt menat intresse istället för utfrysning och barnslig vägran att ens sitta i samma sminkstol?
Och främst - Vad skulle hända om vi för en enda gångs skull lärde från våra misstag????
Alla minns Hitler och Nazismen, alla är upprörda över Frankrikes och Övriga Europas horribla hantering av romerna.
Vilka minns Balkanutlämningen? Den som är utan skuld kastar första stenen.....



PS. Jag är inte SDare om ni nu tror det, jag röstade faktiskt på miljöpartiet. DS

Ingen ungdom längre.

Har varit på läger i Åsljunga, tillsammans med ett 40-tal konfirmander. Ujuj, jag är inte ung längre.... Men det har varit bra och jag tror ungarna är nöjda. Tyvärr regnade det hela helgen så mycket av det vi planerade att göra gick inte. Jag är glad att jag är ledig idag, sån tur har inte de andra ledarna. Hoppas de inte knäcker ihop av för lite sömn bara. Jag tror också att det är många ungdomar i Bjärred som smygsover i sina skolbänkar idag. Jag vet att många tycker högstadieelever är jobbiga, men jag kan bara säga att i Bjärred har vi de bästa konfirmanderna på jorden. Så det så.

Jörlanda, foton och knyppling

I fredags åkte jag och hälsade på Systeryster med make, för första gången på alldeles för länge. Det blev ett par mysiga dagar med båtåkning, fårklappning och svampplockning, plus lite äventyr. Jag har nämligen upptäckt att de bohusländska skogarna är lömska. Efter att systeryster visat mig ett fint litet kantarellställe och jag fick plocka mina allra första kantareller, gav jag mig glatt iväg rakt ut i snåren. (Nu vill jag på förhand upplysa alla tvivlare om att jag hela tiden visste precis vart jag var!) En bit in bestämde jag mig för att leta mig tillbaka ut till vägen, men den fanns inte längre så jag gick istället neråt mot bilen. MEN där mitt inne i skogen dök plötsligt en ravin upp, jag fick försöka ta mig runt. Då ringde Systeryster första gången och undrade vart jag var. Jag krumlade mig ner i ravinen och fortsatte min väg neråt. Då ringde Systeryster för andra gången och undrade vart jag var. På botten av ravinen var en myr. En riktig blötmyr. Visst börjar det här likna ramsan "Nu ska vi ut på tigerjakt"? Nåja, jag tog mig över och rakt in i nästa ravin. Jag kunde inte ta mig över den, jag kunde inte ta mig under den, jag fick lov att kana rakt ner i den. Då ringde Systeryster för tredje gången och undrade vart jag var. Med fara, inte för livet, men väl för mina ben, min usla kondis och mina svampar fortsatte jag min rutchkanefärd rakt in i ett stenras. Där ringde Systeryster den fjärde gången och undrade vart jag var. Men då hade jag äntligen fått känning på vägen, för jag hörde bilbruset och efter att ha kämpat mig igenom en kontortaplantering kom jag äntligen fram till bilen.
På kvällen fick jag träffa Systermakens dotter med familj och djur. Bland annat jättefina Shropshirefår. Jag skulle ha lagt in fina bilder här, men eftersom jag inte kan få bilderna att hoppa från min mobil till datorn får det bli lånebilder från en annan blogg istället:
http://kackelvoff.blogspot.com/2008/12/shropshirefar_4862.html
Svamparna blev i alla fall en delikat macka på lördagen efter en fin båttur runt Stenungsön.
Även här lånar jag bilder:

Knypplingen då? Var kommer den in? Jo en av de rara "kyrktanterna" Som jag kallar dem, har lånat mig en knyppeldyna och lär mig hur man gör! Det är sååå roligt och om någon har en dyna skräpandes hemma så förbarmar jag mig gärna över den!

Är jag en usel människa eller bara en slö bloggare?

Det är frågan... Här kommer i alla fall en lätt uppdatering på mina göranden och låtanden den sista tiden. I söndags var det välkomst - och sändningsmässa här i Bjärred. Jag välkomnades officiellt till församlingen och en av ungdomarna sändes iväg som volontär till Brasilien. Det blev en härlig tillställning med massor av folk i kyrkan och god lunch efteråt.
På måndagen hade äntligen min surdegsgrund bubblat klart så jag gav mig i kast med att baka. Tyvärr blev det rätt sent innan allt var klart, eftersom surdeg inte låter sig stressas.
Varför jag inte helt enkelt började tidigare då?
Roligt att du frågade! Jo så här var det.
På måndagen hade vi personaldagar i Lund då hela arbetslaget först gick en fin vandring i stan ( heliga platser i Lund, gå den alla - väldigt fint!!!) sedan fick vi god lunch på Stäket och efter det guidad tur av domkyrkan och stiftskansliet.
Jo i alla fall, vissa delar av stadsvandringen skall ske i tystnad och när jag går där i godan ro hörs plötsligt ett rop:
-Lena!!!!
Där på en bakgård sitter en av mina pastiskursare från Linköping - Vinthundskvinnan. Självklart bokade vi in att ses efter arbetsdagens slut och därför blev mitt surdegsbakande så försenat!
Kan också meddela att jag under sommaren läst alla Jane Austens böcker och fastnat mycket för hennes mer pratiga karaktärer - Nu senast miss Bates i Emma. Hon kan konsten att berätta precis allt samtidigt, och Miss Austen beskriver det fantastiskt i skrift. Så om du tycker att det här blogginlägget är i pratigaste laget, så skyll på Jane Austen!
Bröden blev i alla fall platta, men välsmakande. Nu ska jag iväg på terminens första magdanslektion.
Fridens!

Enheten i Kristus

"Gör min glädje fullkomlig genom att visa enighet", skriver Paulus i Filipperbrevet. "Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag".

Det finns över 2 miljarder kristna i världen. Hur skulle vi kunna leva eniga i tanke och sinnelag? Vi är alla lika olika, sura, glada, envisa, lata, energiska och med egna drömmar och tankar om hur man är som människa och som kristen. Hur kan vi då säga att vi tillhör en enda allmännelig kyrka, lika över hela världen? Det känns rätt hopplöst.

Men – Betyder att vara enig, att man måste tycka och känna exakt likadant? Kan det inte betyda att man försöker förstå den andras tankar, respektera dem och släppa det som inte går att jämka samman? Vi får även komma ihåg att Paulus brev till Filippi är skrivet till en liten församling. Och då borde det väl inte vara så svårt att leva i enhet. Eller?

Sommaren lider mot sitt slut. Har ni alla haft en trevlig semester? Hittat på en massa saker, rest utomlands, hälsat på släkt och vänner, varit hemma och slappat? Fått ihop hela familjens önskemål om vad som ska hända under sommaren och samtidigt värnat om dina egna tankar och din egen tid?

Mmm, inte ens i den egna familjen är det helt enkelt att enas alla gånger. Så hur ska vi då kunna enas i Kristus?

Men vi har faktiskt en sak som enar oss. En sak som binder oss samman över alla gränser, som gör oss helt lika varandra oavsett var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Dopet enar oss. Och det allra bästa med denna starka kraft som enar 2 miljarder människor, är att det inte stänger någon ute! Denna enkla lilla handling befriar oss och suddar bort gränser – Ingen är längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus. Vi är inte VI eller DOM, eller, vi borde åtminstone inte vara det. Dopet är faktiskt inte exklusivt, det erbjuds alla människor helt fritt och oförbehållsamt. Vi är inte en speciell liten klubb, det syns inte utanpå oss om vi är döpta. Men inuti syns det. Det händer nämligen något väldigt märkligt då vi döps – Hela vårt jag, allt det som gör oss till de vi är innesluts i Guds kärlek (droppa färg i vattnet) och vi blir helt infärgade av den kärleken och den bleknar aldrig, missfärgas aldrig eller tvättas ur.

Vi har även möjlighet att låta denna färg, Guds kärlek, spridas från oss och till andra. Genom oss når Gud andra. Genom att tjäna varandra enar Gud oss. Och visst är det underligt detta med tjänandet. I och med att man pratar om tjänare tänker man ofta på att det ska finnas de som betjänas – De som står högre än oss själva. Men på det sätt Jesus vill att vi ska tjäna varandra, finns det ju ingen som är bättre eller sämre än någon annan – Alla är vi lika mycket värda, och vinner lika mycket på att betjäna och betjänas. För om vi lever ut vårt dop, vår enhet i Kristus genom att älska, värna och respektera det Gud skapat, jorden och oss själva, då tjänar vi Gud.

I Jesaja står att "Han ska höja ett fälttecken för folken, förena de skingrade Av Israel". Jag tänker mig att det tecknet är dopet, dopet som leder oss tillbaka till Jishajs rot – Jesus. Dopet som enar, som tvättar bort avund och fiendskap mellan människor, dopet som friköper oss, och gör oss till Jesu lärjungar som får gå ut till andra som tjänare och leda Guds kärlek vidare. Tänk när 2 miljarder människor lyckas göra detta – tillsammans.

Predikan 10 efter trefaldighet årg 2. Nådens gåvor

Här kommer den några veckor försent:

Evangelietexten idag är en del av vad som kallas kyrkoordningstalet. Redan i evangeliet får vi alltså regler för hur vi ska bete oss som kyrka. Här talas det om hur vi som kristna och som kyrka ska behandla varandra. Kyrkan har makt att binda och lösa, Gud bekräftar kyrkans beslut, de kristna ska ge och få obegränsad personlig förlåtelse. Men vi ska också "tukta" varandra. Handlar någon orätt ska kyrkan och de kristna gå till den personen och få honom att förstå att han handlat orätt. Om personen inte tar sitt förnuft till fånga och rättar sig efter vad församlingen säger, kan han uteslutas och inte längre få del i Kristus. Att binda och lösa.
Jag vet inte hur det är med er, men jag känner mig lite obekväm med detta. En bild av kyrkan som den som alltid ger dåligt samvete, kommer med pekpinnar och förmaningar inlindat i ordet "omsorg" jag hoppas att denna syn på kyrkan är förlegad och på väg bort.

Så här står det i inledningen till Svenska Kyrkans kyrkoordning:
"En huvuduppgift för kyrkoordningen är att ange de strukturer och beslutsformer som ger de bästa förutsättningarna för Svenska kyrkan att fullfölja sin kallelse. Härtill kommer uppgiften att bevara och stärka enheten och gemenskapen bland dem som tillhör Svenska kyrkan, mellan församlingar och stift och med hela den världsvida kyrkan. Kyrkoordningen behöver kontinuerligt ses över och anpassas till nya förutsättningar för att kunna fullfölja sin uppgift."

Det känns bättre. En kyrka på väg, stadd i förändring. En levande kyrka fylld med människor av olika slag.
Vi går tillbaka till evangeliet igen, och denna gång tar vi avstamp i oss själva istället. Allt ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Lever vi inte alla bundna från och till? Bundna till ägodelar, plikter och förorätter. Framför allt det sista. Vi ska ju förlåta varandra, men hur ofta händer det inte att gamla dispyter kommer upp om och om igen, trots att vi säger att det är glömt och förlåtet. Vi kommer dragande med samma gamla skåpmat gång på gång när vi hamnar i konflikt med våra närmaste. Bunden.
I boken "Det är aldrig kört!" finns en liten lista:

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig
   
2. Skyll din olycka på andra.
   
3. Använd "om bara" så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.
   
4. Jämför det du har med andra.
   
5. Var alltid allvarlig
   
6. Försök alltid göra alla till lags.
   
7. Säg aldrig nej.
   
8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.
   
9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.
   
10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.
    
11. Om någon kritiserar dig, förstora det.
    
12. Behåll alla känslor på insidan.
    
13. Förändras aldrig.
    
14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.
    
15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.
    

Vi sårar och binder inte bara dem i vår omgivning på detta sätt, utan även oss själva. Men det är ingen lätt sak att släppa taget om det som sårat oss. Genom att minnas skyddar vi oss, vårt inre, från att såras på nytt. Och visst är det lättare att gå och muttra bakom ryggen på den där människan som sa, eller gjorde, något så att du tog illa vid dig? För om man skulle säga något högt, eller gu bevars, kanske till och med direkt till personen i fråga, då skulle det ju kunna bli bråk! Så istället binder vi oss, till hårda små knutar som samlas på hög.

Hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Frågar Petrus. Svaret är oändligt många gånger. Huvva. Blir vi inte ena riktiga dörrmattor på det viset?
Men det här handlar mer om Guds rike. Hos Gud äger vi alla förlåtelse utan gräns, och vi kan försöka visa på denna Guds förlåtelse inför varandra, genom att själva vara förlåtande.
När Jesus säger 77 gånger, hänvisar han, som många gånger förut, till en text i Gamla testamentet – Och upphäver den. I 1 Mosebok berättas det om hur Kain och hans son Lemek ska bli hämnade 77 gånger.

I våras hände en sådan sak i Göteborg. Annedalskyrkan ordande en konsert med Plura och i samband med den greps han för kokaininnehav. Annedalskyrkan valde att ändå ge konserten, vilket ställde till en massa rabalder både i massmedia och i församlingarna runt omkring. Konserten skulle bojkottas och kyrkan hotades.
Vi som kristna ska inte söka hämnd utan förlåtelse.
Det känns gott att kyrkan inte är en rättsinstans. Det är inte vår uppgift att döma och bestraffa. För tyvärr finns det allt för mycket här i världen jag inte kan förlåta, eller rättare, som jag inte VILL förlåta! Menar Jesus verkligen att vi ska förlåta de som skadar och förstör för andra och sig själva gång på gång på gång? Jag vet inte. Men ett vet jag säkert, Gud är Kärlek och Kärlek är inget utan relation. Vi kan inte älska i ensamhet utan vi behöver varandra för det. Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag ibland dem, säger Jesus. När vi samlas, ser varandra precis så som vi är och respekterar varandra och oss själva, då löser Gud upp våra knutar. Då löser Gud det vi bundit hos oss själva och varandra. Jesus kommer till oss, månar om oss och älskar oss till frihet.

Hällesjö augusti 2010

Mot Republiken

Nu sitter jag här och skakar fram i första klass på SJs tåg mot Stockholm. Är på väg hem till de djupa mörka jämtlandskogarna för lite semester och det ska bli sååå skönt!
Det är en billig lyx att åka första klass, det vill säga biljetterna var mycket billigare än att åka "vanlig" klass. Fördelarna är extra breda säten för min tjocka bakdel, fri tillgång till kaffe och internet. Nackdelen är att vi i alla fall kommer att vara minst en halvtimme sena, vilket gör att jag, trots breda säten, sitter halvt som på nålar eftersom jag inte vet om jag hinner med anslutningen till Sundsvall.
Jag skulle ha laddat upp söndagens predikan innan jag for, men det glömde jag så ni får tålmodigt vänta på den tills jag kommer tillbaka från semestern. I gengäld kanske ni får lite trevliga anekdoter från mina norrländska äventyr. Jag tog faktiskt med mig prästkragen ifall man skulle få för sig att be mig hålla någon liten andakt eller så. Ödmjukare och mindre fåfäng är jag inte, än att jag vill stoltsera med mitt nya yrke! Jag trivs ju så bra med det!

Ja just ja! I fredags var Pandan och jag till Ystad. En jättemysig liten stad och det allra, allra bästa var att på ett café (Hartmans tror jag det hette) hängde det en - Jämtlandsflagga!!!!
http://www.cafekartan.se/0897/Hartmans_Cafe_&_Conditori

Fler trevliga saker hände på resan till Ystad. I Mariakyrkan sprang vi på en gammal bekant som guidade i kyrkan. Vi fick en trevlig privat guidning av henne. Tack!
En stund satt vi och betraktade fågellivet i dammen vid klostret och sedan gick vi till restaurang Bäckahästen för att äta. men då de tog 130 spänn för en kebabtallrik så ångrade vi oss och krubbade på gamla hederliga Max istället.
Allt som allt en härlig dag i Pandans sällskap och äntligen fick jag se Österlen.

8 efter trefaldighet, andlig klarsyn

Det var en gång tre små grisar med fina knorrar som bodde i skogen tillsammans med sin mamma. En dag sa hon till dem:
"Nu har ni blivit stora nog att flytta hemifrån. Ge er nu ut och bygg var sitt hus åt er. Men det måste vara ett rejält hus, för den elaka vargen ligger på lur, och han tar er om han kan."
De tre små grisarna packade sina saker och gav sig iväg.
Den första lilla grisen byggde sig ett hus av halm. Han brydde sig inte om att vara rädd för vargen. Den andra lille grisen byggde sig ett hus av trä, han var inte heller särskilt rädd för vargen. Den tredje lille grisen byggde ett hus av stenar och murbruk. Han lade på ett tak av tegel och satte i en dörr av tjockt trä. Hans hus blev verkligen stabilt. Han kände sig mycket nöjd med sig själv när han var klar.
Vargen fick höra talas om att de tre små grisarna flyttat hemifrån. En dag kom han för att äta upp dem. De tre små grisarna blev mycket rädda och skyndade in i sina hus.
Först knackade vargen på dörren till huset av halm. Han knackade lite försiktigt och ropade:
"God dag på dig, lille gris. Får jag stiga in?"
"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.
"Öppna!" skrek vargen.
Den lille grisen låste sin dörr av halm.
"Du kommer att få ångra dig", sa vargen. "Jag tänker blåsa så hårt att ditt halmhus rasar, och sedan äter jag upp dig!"
Och vargen blåste omkull huset så att halmen for åt alla håll. Den lille grisen sprang för livet tills han kom till det lilla huset av trä. Hans bror hade sett när han kom springande, och släppte in honom genom dörren och stängde rakt framför nosen på vargen.
"Öppna dörren!" skrek vargen.
"Aldrig i livet!" svarade den lille grisen.
"Det ska du få ångra", sa vargen. "Jag tänker blåsa på ditt hus så att plankorna flyger åt alla håll, och sedan äter jag upp dig!"
Vargen blåste så hårt på trähuset att det rasade. De två små grisarna sprang det fortaste de kunde till det lilla huset av sten. Deras bror släppte genast in dem och stängde dörren. Vargen var andfådd och hann inte i kapp dem. När han kom fram till det lilla stenhuset var grisarna redan inomhus.
"Öppna dörren!" skrek vargen.
"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.
"Då så!" vrålade vargen. "Då blåser jag på ditt hus tills det rasar ihop, och så äter jag upp er alla tre!"
Vargen blåste....och blåste....och blåste. Men ingenting hände. Det lilla stenhuset höll och innanför dörren stod den lille grisen och skrattade.

Den här sagan om de tre små grisarna var det första jag kom att tänka på då jag läste Bibeltexterna för den här söndagen. Nu gäller det bara att få ihop en vettig predikan av det.

Nu för tiden finns mängder med sätt att uppnå inre ro och andlig klarsyn. Mindfulness, Basal kroppsterapi, meditationer av olika slag, tikva, ja allt möjligt. Vi har alla behov av att vara i oss själva. Men varför egentligen? Vad är det vi söker där längst inne i oss själva?
Jag vill göra ett litet experiment om jag får:
Sätt er bekvämt till rätta. Fötterna i golvet, händerna bekvämt i knät. Blunda och ta ett par djupa andetag. In genom näsan… ut genom munnen. In genom näsan… Ut genom munnen.
Tänk dig så att du står på en väg. Lite längre fram ser du ett hus. Försök se huset inom dig själv. Vilket material är det byggt i, har det fönster? Hur ser dörren ut? Hur ser det ut runt omkring?
Så går du fram till dörren. Känn på handtaget. Det är öppet så du kan gå in. Vilket rum kommer du in i? Hur ser det ut där? Hur doftar det? Är det varmt eller kallt?
Ta så ett djupt andetag och öppna ögonen. Om du vill kan du nu prata med den som sitter bredvid dig om ditt hus, om du såg något.
Jaha – Vad var det här för flum nu då? Vad är det för mening med det här??? Det vi gjorde nu kallas en mental bild. Det används ibland för att kunna tolka våra liv, beskriva händelser och känslor. Ingen kan tolka bilden mer än du själv och det gör man genom att prata med någon annan. Konstigt eller hur? Vi behöver andra för att kunna se oss själva, sådana vi är! Därför kan man inte göra en sådan här övning med den mentala bilden helt själv. Man behöver någon att tala med och lyssna till också. Vi behöver dela erfarenheterna med varandra för att upptäcka de möjligheter vi har inom oss.
Sådana här övningar passar inte alla, men det är ett sätt att vända uppmärksamheten mot sig själv, att uppenbara det dolda. Gud ser det dolda i oss, och hjälper oss att se oss själva.
Gud ser oss precis så som vi är, för Gud är allt det dolda uppenbart. "Gud Ser Dig" har genom tiderna använts som straff och hot då vi slinter och hamnar fel i livet, men jag vill försöka vända de orden till något gott. Gud ser oss och vill hjälpa oss att se oss själva på samma sätt – med kärlek och förståelse för vilka vi är, helt utan masker och roller får vi visa oss för Gud, och Jesus vill visa oss hur. För det är där svårigheten ligger tror jag. HUR visar vi oss precis så som vi är, när vi är vana att spela roller eller visa upp fasader, för andra vi möter, men kanske allra mest för oss själva. Att finna andlig klarsyn innebär att söka sig djupt inom sig själv för att hitta botten. Den stadigt murade grunden Gud lade i oss när vi blev till. När vi finner den grunden kan vi ta ett stadigt avstamp där och åter söka oss utåt igen, utåt mot varandra.

Vi är alltid påverkade av andra omkring oss. Ibland en "varg" som raserar vårt inre med elaka ord och handlingar, som sveper bort det vi byggt upp med ett enda andetag.
Men tänk också på hur ofta vi även bygger upp varandra!
Anledningen till att den första grisens hus föll var kanske för att han var ensam. I det tredje huset, som höll, var det tre små grisar som tillsammans stod emot och skyddade varandra mot det som drabbade dem. En skyddande treenighet, som står stadigt grundad i vårt annars så dunkla och darriga inre.
Oavsett vad vårt inre är byggt av, och det varierar genom hela livet, så är det viktiga grunden. Jesus Kristus, hans ord och hans liv är hållbara och stadiga nog att bygga hela våra liv på. Ibland är vårt inre som ett skört hus av halm, som sveps bort av minsta vindpust. Ibland en stadig och ointaglig borg, Ibland sätter vi upp ståtliga kulisser som rasar vid första anblick, men om vi står stadigt på vår grund klarar vi alla dessa kast i livet och kanske finner vi till sist vilka vi innerst inne är och vågar visa upp den personen för andra och framför allt kanske vi vågar möta oss själva så som vi är, i andlig klarsyn och med Guds hjälp.

Tropikariet

I går var Pandan och jag till Tropikariet i Helsingborg, ett fantastiskt ställe! har ni möjlighet åk dit. Först gick vi ner i källaren där korallrevet med hajar, rockor och andra märkvärdiga fiskar finns. Där fick vi träffa två pytonormar och klappa på dem. Det var som att klappa en gummislang.... Sen gick vi upp till nattrummet. Två små apor satt och tjattrade och plötsligt kom en flygande hund svepande över oss. Flera av djuren går nämligen lösa bland besökarna! Man kommer riktigt, riktigt nära. Underbart! I ett av rummen finns flera olika sorters dvärgapor - Tamariner. De sitter i träden, tjattrar och kikar nyfiket på oss som kikar lika nyfiket på dem. En skötare kom och gav dem några gräshoppor och lite fysalis att äta, så de kom riktigt nära inpå oss. SÅÅÅÅÅÅ söta var de.
I Madagaskarrummet hade lemurerna tryckt in sig i sitt lilla bo på väggen. De var en enda röra av huvuden, ben och svansar. Man kunde inte se vad som hörde till vem. Till sist satte sig Pandan och jag till ro nere vid akvariet igen för att njuta av stillheten bland fiskarna. Då kom en nyfiken igelkottsfisk simmande. Den såg så glad och nyfiken ut och stannade framför oss gång på gång för att säga hej. Vi blev riktigt goda vänner.
På väg ut genom caféet stannade vi till hos Surikaterna. En av dem höll vakt, medan de andra grävde bo med en imponerande frenesi.
Vi har efter denna utflykt kommit fram till att vår pepparkakekatt är en underlig blandning mellan tamarin, Lemur och Surikat. Hon äter som en tamarin, glor och sitter som en lemur och gräver som en surikat.

http://www.tropikariet.com/

levaloppanpåloppis

Inget får människan att samlas så som möjligheten att göra fynd. På söndagen följde jag med Pandasystern och Pandamamman till Brunnby IFs loppis i Nyhamnsläge. Det var bilkö från Höganäs centrum och ut. Vi lyckades hitta en undanskymd parkering på en bakgata, sen var det bara att följa strömmen till idrottsplatsen. Hundra sinom hundra människor tryckte på mot grindarna och så - Pang! Där gick startskottet och en flodvåg av människor svämmade in på planen. jag och Pandasystern och Pandamamman förlorade varandra ur syne i flodvågen, jag sköljdes hjälplöst med in i virveln som bildades i mitten av vågen. Snurrades runt runt hit och dit och tappade helt bort mig. Lyckades till sist klamra mig fast vid en gammal byrå som det stod såld på. Hämtade andan och fick syn på mitt sällskap som desperat klamrade sig fast vid fyra furustolar lite längre bort. Dem skulle Pandamamman ha. Systern hade redan lyckats köpa en hylla. Jag är djupt imponerad! Vagt navigerade jag mellan människoströmmarna för att titta på ett matbord. Såg ett blått litet bord som såg...såld mitt framför näsan nehej men det där då...såld igen Äsch skit i bordet nejmen titta där ett skoställ Det hugger jag! 20 kronor sa försäljaren, 10 sa jag. Det blev 20..... Jag är inte så duktigt på att pruta tydligen. Sen var det bara att hämta bilen och navigera ut våra fynd genom de farliga underströmmarna i folkhavet. När som helst kunde man sugas med i en virvel och krossas mot fyndade möbler, leksaker, verktyg. Väl framme vid Pandasysterns skoda skulle vi få in 1 hylla, 4 furustolar,1 skohylla 1 Pandamamma, 1 Pandafru (jag alltså)och 1 Pandasyster - helst vid ratten. Det gick! På mindre än en halvtimme hade vi varit in handlat och kommit ut igen helskinnade. Min loppisoskuld är nu bruten. Jag trodde loppisar var mysiga små tillställningar där man i sakta mak strosade runt och kikade på allt möjligt och omöjligt. Nej loppisar är livsfarliga äventyr med stora monster lurande under ytan. Har man tur kommer man levande därifrån, med ett skoställ.

kajfars

Fick mig ett litet skådespel när jag väntade på bussen i Lund i morse. På marken låg en bit bröd och en halv korv med nån meters mellanrum. Vid brödet stod en duva och åt. En kaja passade på att närma sig korven, varvid duvan fick brått att hotfullt kuttrande springa dit. Genast var en annan kaja framme och nafsade i brödet, duvan sprang dit, kaja nummer ett attackerade korven, duvan sprang, kaja nummer två åt på brödet, duvan sprang. Det såg så roligt ut, precis som en gammal hederlig clownföreställning! Jag gillar kajor, de är retsamma, roliga och smarta. De fick mat, det enda duvan fick var motion och antagligen hjärtsnörp av irritation. Kan verkligen känna hur duvan bara blev mer och mer irriterad. Det lustiga med duvor är att hur arga den än blir säger de vackert och ljuvt krroookrrrroooo.... Vem tror då att de menar allvar? Duvor behöver lära sig säga NEJ!

Nu har det hänt

Det som ibland under mina år som pendlare fantiserat om ska ske. Jag åkte åt fel håll i morse. Istället för att sätta mig på tåget som går mot Malmö hamnade jag i vagnen som går mot Göteborg. Det är nämligen så att tåget delar på sig i Helsingborg. Ena halvan vänder mot Götet, den andra mot kontinenten. Som pendlare måste man alltid vara extremt uppmärksam på vilken vagn man sätter sig i.

I dag gick jag perrongen fram, tittade på skylten, "Malmö Köpenhamn" stod det. Ovanför dörren på tåget stod det "Ängelholm, Göteborg". Jag kliver på sätter mig och tar upp Ylva Eggehornromanen jag läser.Klockan är 0753 och tåget ska gå 0810. Plötsligt börjar tåget rulla, men jag reagerar inte för det gör alltid så. Glider fram och åter på spåren som en smörklick, då de kopplar till och från allla vagnar hit och dit. Men så här snabbt ska det inte rulla.... Och inte så långt heller.... Så hörs en gemytlig, men knastrig dansk röst i högtalarna - "Velkommen på dette tog mot Ängelholm...."

Håhåh jaja. De har i alla fall byggt om stationen i Ängelholm, det visste jag inte. Och där var en man från en frivilligorganisation som sålde kaffe.

En fin dikt

Hittade denna i en tidning. Skriven av T.S Eliot och översatt av Britt G Hallqvist.

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
Först har vi det namnet som används där hemma.
Det enkla rejäla som Peter och Tom
och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma.
Förnuftiga namn som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter,
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter -
förnämliga namn men rejäla ändå.
Och sen ska man hitta nåt säreget åt 'en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans,
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar - begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga.
allra förtegnaste, egnaste namn.

Predikan söndag 11/7 -2010, efterföljelse

Vem är du?

Är du Läkare, Lärare, pappa, mormor?
Är du Fotbollsspelare, seglare, golfare?
Vad är det som definierar vilka vi är?
Ofta använder vi våra yrkestitlar för att tala om vilka vi är. Det beskriver vad vi är intresserade av, vad vi har uppnått i livet och vilka mål och drömmar vi har. Även hur och var vi bor beskriver oss. Vad vi äter och vilka vi äter med, säger också en hel del om oss. Kanske är det därför som mat – och inredningsprogram och tidningar är så populära.

Det jag gillar med dagens bibeltexter är att Amos och de andra verkar ha haft samma problem som oss!
"Jag är inte profet" säger Amos, "Jag är bonde!"
Att vara profet innebar något för Amos som han inte alls kunde beskriva sig själv som. Han hade inte valt att bli profet, han såg sig själv som bonde. Det var vem han var.

Strax innan vi får möta Jesus och lärjungarna i dagens evangelium, har Jesus frågat lärjungarna: " Vem säger människorna att Människosonen är?"
Åter igen – Vem är du? Vilken bild har omgivningen av dig. Vilken titel beskriver Jesus bäst? Profet?
Nej inte heller Jesus kallas profet. Han kallas Messias.

Men varför är det så viktigt då? Att ha en titel, innebär det att ha uppnått ett visst mått av aktning?
Det vittnar om våra liv, våra gärningar. Det vittnar om vår tid här på jorden. Det är ett bevis på att vi är sedda.

En klasskompis till mig kom i december och sa:
"Jag ska åka till Palestina ett halvår och bli följeslagare där."
"VA?!? Du har en termin kvar innan du är präst – Präst!!!! Det om något är väl ett bevis på att du uppnått något i livet????"
Istället väljer du att pausa allt och åka iväg till en av de värsta oroshärdarna i världen och följa andra människor. Vittna om deras…. Liv…..och……

Efterföljelse. Att ta sitt kors och följa Jesus. "Den som mister sitt liv för min skull, ska finna det."
Gamla testamentet är fullt av människor som mister sina liv – Mister sina titlar och identiteter, för att bli något annat, för att bli Guds efterföljare.
Mose var adoptivson i Faraos familj,
Sara var ofruktsam,
Rut var invandrare, David herde
och Amos var bonde.
Även i Nya testamentet finns mängder av människor som släpper allt och helt ändrar inriktning på sina liv då Jesus kommer och säger:
"Följ mig."

Tänk nu en stund på ditt eget liv, på vad du uppnått. På vem du är.
Vad i ditt liv vittnar om Gud?
"Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet"
Det är ingen lätt börda att bära. Det är ett val vi måste göra varje dag – Att lyfta upp bördan av Jesu liv och död och uppståndelse och bära det vidare. Vittna, genom våra liv, om den som bar bördan för oss. Men lika viktigt är att vi vittnar om varandra, att vi är värdiga människor bara genom att finnas och vara älskade av Gud. Vi behöver inga andra titlar än Guds Barn, Jesu Lärjunge. Så nästa gång vi träffar en ny person, hur vittnar vi om våra liv och den andres liv? Självklart kommer vi att fråga – Vad heter du, vad jobbar du med och vart bor du. Men kan vi enas om att försöka se Guds barn bakom frågorna och svaren? Försöka bli något annat, något mer, för att följa Jesus.

midsommar

På bakgården till vårt hus har grannarna plockat upp en sten ur stenläggningen för att kunna placera sin lilla fina midsommarstång.Väldigt fint och charmigt. I dag blåser starka sommarvindar och jag ska åka till Halmstad för att fortsätta midsommarfirandet. I går blev det ett traditionellt och internationellt firande med massor med sill och jordgubbar. Inte tillsammans dock, men det kanske vore värt att prova - Jordgubbssill? Firade först med Pandamamman och Pandasyster med familj. Sedan bar det av till Pandapappan och hans filippinska grannar och kinesiska sambo. Fick också möjlighet att prova Mackmyras Whiskey för första gången. Inte alls dum minsann. Det är gott att ha god mat, goda vänner och vackra omgivningar. Tack för det.

Hittade förresten ett recept på jordgubbsill på nätet:

Jordgubbssill med dill

Antal portioner: 10

Snittbetyg: 3,4


Ingredienser:
400 gram matjes- eller inläggningssill1 knippe dill1 knippe gräslök3 dl gräddfil1 msk dijonsenap1 msk socker12 krossade kryddpepparkorn15 krossade svartpepparkorn0,5 rödlök, hackad2 schalottenlökar, hackade2 små morötter i tunna strimlor1 liter färska jordgubbar, delade

Gör så här:
Skär sillen i ca 1,5 cm stora bitar.Hacka 0,5 dl dill och 0,5 dl gräslök, spara resten till garnering.Rör ihop gräddfil, senap, socker, krydd- och svartpeppar.Blanda ner sill, lök, morötter, dill, gräslök och hälften av jordgubbarna.Låt det gärna stå i kylen över natten.Garnera med dill, gräslök och resten av jordgubbarna före serveringen.

Varsågod å prova den som vill....

Marias döttrar

Idag var vi i Limhamn med konfirmandena. Vi hälsade på i ett vackert litet tegelhus som ligger alldeles vid Limhamns torg. Familjen som bor där inne är varma välkomnande människor. Kvinnorna, de är alla systrar, har en förkärlek för blå kläder och en total öppenhet gentemot varandra. De är alla Marias döttrar och nunnor i Svenska Kyrkan.
http://www.svenskakyrkan.se/klostren/index.htm
Jag är glad och tacksam att ha fått möta dem idag. De gav mig en insikt jag verkligen behövde. När man fått förlåtelse måste man sluta älta skulden, för den är borta. Jag måste ta emot och acceptera att jag är förlåten.

En viss dag

Vissa dagar är bara inte gjorda att göra nåt på. I dag var en viss dag. Allt blev det inget av och planeringen gick om intet. Men förhoppningsvis så blir morgondagen bättre på grund av denna vissa dag. Som min vikarierande handledare så vist sa: Det behöver inte vara kaos inom en ,bara för att det är kaos runt omkring en. Kanske kommer ur en viss dag så småningom en vis präst, som vet att bättre organisera sig.

Om svårigheten att portionsberäkna pastasallad

Det är ett tag sen jag skrev, men luften gick ur mig där i mars nån gång. Jag är färdig. Jag har nått målet bara för att upptäcka att det inte är slutet utan början. Skolan slutade den 26 maj 2010. Den 13 juni prästvigdes jag i Lunds domkyrka. På tisdagen började jag mitt nya jobb. Hela vårterminen har jag gnällt om att jag behöver en paus, men nu inser jag att jag inte kan pausa livet. Jag får bara andas djupa andetag och leva på. Varje dag kommer emot mig som vågorna mot stranden. Vissa vågor kommer med full kraft och svallar över mig, medan andra sakta och försiktigt kluckar in för att ebba ut innan jag ens märkt att de kommit och gått. Helgen 11 - 13 juni svallade. Det började med prästexamen på fredagen och slutade med vigningskalaset på söndagen. Prästvigningen var en sällsam historia. Vi skulle diskutera en bok, Jeanronds "KärlekensTeologi", inför biskop och domkapitel. Det var en bestämd ordning, hur vi skulle sitta stå, svara och gå. Vi blev godkända, alla 11. På lördagen var det middag i biskopshuset och då var både Pandan och min Assistent med. Assistenten var i mitt fall var samma präst som vigde Pandan och mig. En vacker kvinna som visat mig på många olika sätt hur en bra präst ska vara. Lördagskvällen avslutades med en andakt i domkyrkan, där biskop Antje enligt utsaga föll så illa att hon bröt foten. Detta gjorde att hon vigde oss på söndagen i rullstol. Det gjorde hon med bravur och hjälp från bland annat biskop emerita Christina Odenberg. Jag är alltså vigd av två biskopar!
Att försöka beskriva hur det kändes där i domkyrkan är ingen idé för det är för stort. Men jag fånflinade under hela grejen....
Under lördagen hade min kära familj och jag dekorerat lokalen och lagat maten så på söndagen var allt fixat. Pastasallad egenhändigt hackad och kokt av mor och pandamamman, Älgrostbiff, skinka och tunnbröd som mor och far gjort. Glass och rabarberpaj som jag fixat med finfina fådda rabarber.
Och nu sitter jag här med tårar i ögonen och inser hur otroligt lyckligt lottad jag är som har sådana vänner och en sådan familj som känner mig så väl och som står ut med alla mina nycker och idéer. Och om ni tror att jag lugnat ner mig nu och inte kommer komma med fler dumheter, så får ni allt tänka om. Jag är redan på väg in i nästa svallvåg.....

Till dig pappa.

Du säger ju att jag är dålig på att uppdatera den här bloggen och att du vill veta vad jag gör. Så här kommer nu en lista på dagens göranden och låtanden.
Vaknade på förmiddagen av att katten vrålade mig rakt i ansiktet. Tog kudde och täcke och förflyttade mig till soffan där jag och Pandan såg lite på Vasaloppet. Jag läste Twilight och knaprade Fillidutter samtidigt. Då Brink gått i mål kokade vi 4 ägg, rostade ett par mackor och kokade te. Detta avnjöts, som brukligt vid TVn där vi såg ett engelskt auktionsprogram. Efter detta bytte jag överdrag på strykbrädet - Köpte ett nytt på Rusta igår. Av filten i det gamla överdraget sydde jag 4 grytlappar. Därefter började nålfilta lite får på stolan som jag håller på att sy. Käre far - om du mot förmodan skulle få för dig att börja nålfilta, kom ihåg att inte använda fingrarna som underlag. Ullfibrerna fastnar så lätt i de blodiga såren som blir då man kör filtnålen genom fingertoppen....
Om jag bara hade en vettig kamera skulle jag lägga upp bilder på stolan, eller vänta det kanske jag har! Ska se om bilder går att ordna.
Klockan 17 hade jag tvättid så det var bara att traska ner i den dåligt städade tvättstugan och knöla in smutstvätt i maskinen. medan första maskinen kördes skrev jag en uppgift till skolan - En fördjupning inom själavården, jag skrev om Uttryckande konstterapi och Gestaltterapi. Tyckte dessa saker passade mig eftersom jag gillar sånt där dramaflum. Nu är klockan 18.00 och jag ska börja rota fram lite rester ur kylen. Korv å mos, strips och kotletter å lite annat sånt som blivit över från helgens middagar. Kanske ska jag även klämma in en snabbdusch och ommålning av naglarna tills i morgon då det är måndag - igen. Ja det är sånt jag påtar med om söndagarna. När får jag börja läsa din blogg käre Pottifar? PS. Hittade ingen kamera. DS.

schlagerkalas på pastis

Alla ni som tror att präster är tråkiga och träiga skulle ha varit på vår husfest i tisdags. Schlagertemat levdes ut fullständigt och det samlades en hel massa malenor, herreysar, carolor och andra utflippade tolkningar av vad schlager är. Detta leddes såklart av en otroligt vacker programledare, med mindre lyckad sidekick (jag). Eftersom det var fettisdag så frossades det i god mat och i mängd, vilka talanger som kommer gömmas bakom framtida prästskjortor!
Tyvärr tog återhämtningen längre tid än vad jag minns att det brukar göra. Två timmars sömn är inte tillräckligt längre. Plus att jag sträckte vaden eftersom jag nästan aldrig går i högklackat längre.... Ajaj.