8 efter trefaldighet, andlig klarsyn

Det var en gång tre små grisar med fina knorrar som bodde i skogen tillsammans med sin mamma. En dag sa hon till dem:
"Nu har ni blivit stora nog att flytta hemifrån. Ge er nu ut och bygg var sitt hus åt er. Men det måste vara ett rejält hus, för den elaka vargen ligger på lur, och han tar er om han kan."
De tre små grisarna packade sina saker och gav sig iväg.
Den första lilla grisen byggde sig ett hus av halm. Han brydde sig inte om att vara rädd för vargen. Den andra lille grisen byggde sig ett hus av trä, han var inte heller särskilt rädd för vargen. Den tredje lille grisen byggde ett hus av stenar och murbruk. Han lade på ett tak av tegel och satte i en dörr av tjockt trä. Hans hus blev verkligen stabilt. Han kände sig mycket nöjd med sig själv när han var klar.
Vargen fick höra talas om att de tre små grisarna flyttat hemifrån. En dag kom han för att äta upp dem. De tre små grisarna blev mycket rädda och skyndade in i sina hus.
Först knackade vargen på dörren till huset av halm. Han knackade lite försiktigt och ropade:
"God dag på dig, lille gris. Får jag stiga in?"
"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.
"Öppna!" skrek vargen.
Den lille grisen låste sin dörr av halm.
"Du kommer att få ångra dig", sa vargen. "Jag tänker blåsa så hårt att ditt halmhus rasar, och sedan äter jag upp dig!"
Och vargen blåste omkull huset så att halmen for åt alla håll. Den lille grisen sprang för livet tills han kom till det lilla huset av trä. Hans bror hade sett när han kom springande, och släppte in honom genom dörren och stängde rakt framför nosen på vargen.
"Öppna dörren!" skrek vargen.
"Aldrig i livet!" svarade den lille grisen.
"Det ska du få ångra", sa vargen. "Jag tänker blåsa på ditt hus så att plankorna flyger åt alla håll, och sedan äter jag upp dig!"
Vargen blåste så hårt på trähuset att det rasade. De två små grisarna sprang det fortaste de kunde till det lilla huset av sten. Deras bror släppte genast in dem och stängde dörren. Vargen var andfådd och hann inte i kapp dem. När han kom fram till det lilla stenhuset var grisarna redan inomhus.
"Öppna dörren!" skrek vargen.
"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.
"Då så!" vrålade vargen. "Då blåser jag på ditt hus tills det rasar ihop, och så äter jag upp er alla tre!"
Vargen blåste....och blåste....och blåste. Men ingenting hände. Det lilla stenhuset höll och innanför dörren stod den lille grisen och skrattade.

Den här sagan om de tre små grisarna var det första jag kom att tänka på då jag läste Bibeltexterna för den här söndagen. Nu gäller det bara att få ihop en vettig predikan av det.

Nu för tiden finns mängder med sätt att uppnå inre ro och andlig klarsyn. Mindfulness, Basal kroppsterapi, meditationer av olika slag, tikva, ja allt möjligt. Vi har alla behov av att vara i oss själva. Men varför egentligen? Vad är det vi söker där längst inne i oss själva?
Jag vill göra ett litet experiment om jag får:
Sätt er bekvämt till rätta. Fötterna i golvet, händerna bekvämt i knät. Blunda och ta ett par djupa andetag. In genom näsan… ut genom munnen. In genom näsan… Ut genom munnen.
Tänk dig så att du står på en väg. Lite längre fram ser du ett hus. Försök se huset inom dig själv. Vilket material är det byggt i, har det fönster? Hur ser dörren ut? Hur ser det ut runt omkring?
Så går du fram till dörren. Känn på handtaget. Det är öppet så du kan gå in. Vilket rum kommer du in i? Hur ser det ut där? Hur doftar det? Är det varmt eller kallt?
Ta så ett djupt andetag och öppna ögonen. Om du vill kan du nu prata med den som sitter bredvid dig om ditt hus, om du såg något.
Jaha – Vad var det här för flum nu då? Vad är det för mening med det här??? Det vi gjorde nu kallas en mental bild. Det används ibland för att kunna tolka våra liv, beskriva händelser och känslor. Ingen kan tolka bilden mer än du själv och det gör man genom att prata med någon annan. Konstigt eller hur? Vi behöver andra för att kunna se oss själva, sådana vi är! Därför kan man inte göra en sådan här övning med den mentala bilden helt själv. Man behöver någon att tala med och lyssna till också. Vi behöver dela erfarenheterna med varandra för att upptäcka de möjligheter vi har inom oss.
Sådana här övningar passar inte alla, men det är ett sätt att vända uppmärksamheten mot sig själv, att uppenbara det dolda. Gud ser det dolda i oss, och hjälper oss att se oss själva.
Gud ser oss precis så som vi är, för Gud är allt det dolda uppenbart. "Gud Ser Dig" har genom tiderna använts som straff och hot då vi slinter och hamnar fel i livet, men jag vill försöka vända de orden till något gott. Gud ser oss och vill hjälpa oss att se oss själva på samma sätt – med kärlek och förståelse för vilka vi är, helt utan masker och roller får vi visa oss för Gud, och Jesus vill visa oss hur. För det är där svårigheten ligger tror jag. HUR visar vi oss precis så som vi är, när vi är vana att spela roller eller visa upp fasader, för andra vi möter, men kanske allra mest för oss själva. Att finna andlig klarsyn innebär att söka sig djupt inom sig själv för att hitta botten. Den stadigt murade grunden Gud lade i oss när vi blev till. När vi finner den grunden kan vi ta ett stadigt avstamp där och åter söka oss utåt igen, utåt mot varandra.

Vi är alltid påverkade av andra omkring oss. Ibland en "varg" som raserar vårt inre med elaka ord och handlingar, som sveper bort det vi byggt upp med ett enda andetag.
Men tänk också på hur ofta vi även bygger upp varandra!
Anledningen till att den första grisens hus föll var kanske för att han var ensam. I det tredje huset, som höll, var det tre små grisar som tillsammans stod emot och skyddade varandra mot det som drabbade dem. En skyddande treenighet, som står stadigt grundad i vårt annars så dunkla och darriga inre.
Oavsett vad vårt inre är byggt av, och det varierar genom hela livet, så är det viktiga grunden. Jesus Kristus, hans ord och hans liv är hållbara och stadiga nog att bygga hela våra liv på. Ibland är vårt inre som ett skört hus av halm, som sveps bort av minsta vindpust. Ibland en stadig och ointaglig borg, Ibland sätter vi upp ståtliga kulisser som rasar vid första anblick, men om vi står stadigt på vår grund klarar vi alla dessa kast i livet och kanske finner vi till sist vilka vi innerst inne är och vågar visa upp den personen för andra och framför allt kanske vi vågar möta oss själva så som vi är, i andlig klarsyn och med Guds hjälp.