babbel

Ja jag vet, pappa lilla, att jag är lat på att skriva här. Men jag har ju inget speciellt att berätta. Så därför blir detta inlägg bara lite babbel. Kan berätta att jag haft gudstjänst i Elinebergskyrkan. Ungdomskören och ungdomsgruppen var där med flera. Jag hade inte så mycket koll som vanligt och började läsa en syndabekännelse istället för en nattvardsbön. Nå ja, vi hjälptes åt att ro det hela iland som tur är. Och så ska det väl vara tycker jag. Gudstjänst firar man tillsammans, det är inget prästen står där framme och donar med. Ni som sitter i kyrkbänken är lika delaktiga och viktiga för att det ska bli bra.
Har varit lite trött och sur och grinig, inget ovanligt säger du nog nu lille far, och tror att det är hösten som kryper inpå mig. Men som tur är kan jag ju längta lite efter jul. I morse var jag hemskandes sugen på varm choklad och lussekatter, då jag drog upp rullgardinen och det var kolbeckande mörkt ute. Var även in på ÖB och köpte ett par julgardiner till Torpar'ns kök. Hoppas han gillar dem.....
Sjöng förresten på jamtska för damerna på sopplunchen på Ättekulla i dag:

Vikken vän han e n Jesus,
ein å litt på, bli å snäll!
Vål mæ freste, vål mæ pröve,
hjælp n oss ahllt vå han bäll.
Mång gång er e svårst å læva,
mæ ha glömt mæ ha en vän,
som ha lava han ske væ her
om nå otrivla skull hänn.

E du dompen, e du ampen,
känns e tongt te hæle på,
då gjær'n Jesus live lättar,
hjælp de ber så du bäll gå.
Han som grein för mæ skull släppe
sir når mæ vål trött å lei.
Om du mödes, ger'n de kraftan,
vål du vill, då vis n vein.

E du bitter å besviken
gjær e ont ti hjærtan dett,
tæla om e för a Jesus,
ahllt som tyng, de gjær han lätt.
Han som ein gång vårte plåge
oppå korsan för vår skull,
tyche om oss, ger oss trösta,
ger oss hoppe, famna full.

Tja vad ska jag annars berätta? Bilen går bra, det regnar och till helgen ställer vi tillbaka klockan. Hoppas på snö i år igen.

Hur man får in ett för stort bord i en för liten Mitsubishi.

Man ber om hjälp. Punkt. Allt blir mycket lättare om man ber om hjälp. I tid. Vi tar det från början.
I källaren på jobbet hittade jag precis ett sånt bord jag varit på jakt efter. Jag lyckades tigga till mig det av Chefen för en summa skänkt till kyrkans hjälparbete för att utrota hungern.
Glatt kånkade jag, ensam märk väl, upp bordet ur källaren, försökte baxa ut det genom dörren, där en snäll trädgårdsarbetare självmant hjälpte mig hålla upp dörren. Jag bad ju så klart inte om hjälp.
Väl framme vid Mitsubishin fällde jag sätena och började knyckla in bordet i bagaget. Jag knycklade, baxade, bände och vred i 20 minuter, sen satt bordet ohjälpligt fastkilat halvvägs in. Gick icke att rubba och bagageluckan gick inte att stänga. Förtvivlad insåg jag att så här kan ju inte bilen stå till på fredag då jag ska åka upp till Torpar'n med bordet.
Så vad gör jag? Går jag in och frågar mina snälla medarbetare om hjälp? Nä jag ringer till Torpar'n och undrar om HAN kan köra 10 mil enkel väg för att lossa bordet och köra hem det.... Tack och lov sa han nej.
Så jag fick helt enkelt be om hjälp. Gick till vaktmästarna och frågade. På två sekunder var bordet på plats i bilen och luckan stängd. Simsalabim. Tänk så enkelt allt är om man ber om hjälp och inte tror att man ska klara allt själv.
Hur jag ska få ut bordet ur bilen igen? Tja, jag hoppas ju att jag lärt mig något och ber om hjälp INNAN jag försöker knaka ut det ensam.

Lite dop, gospel och schnitzel

Det är vad helgen innehållit. I lördags döptes ett gäng solstrålar i Raus kyrka, medan solen strålade och en liten trio ungar sjöng fint. Det blev både små grodorna och Älska mig. På söndagen lyfte taket i Allhelgonakyrkan då vår gospelkör ledde gudstjänsten med helt underbar musik. Det är sånt som gör mig så glad att få vara präst!
Lika glad var jag på förmiddagen då jag firade gudstjänst i Broby tillsammans med Torpar'n. Där sjöng också en kör - En projektkör som bara håller på och övar en kort stund. Den idén gillar jag, att man får prova på att sjunga i kör några veckor för att se om man trivs med det och utan att behöva binda upp sig för evig tid.... De var suveränt duktiga i alla fall och jag hoppas att de vill fortsätta sjunga.
Jag älskar gudstjänsterna i Broby, en härlig blandning av folk i alla åldrar och från alla möjliga länder. Efteråt är det kyrkkaffe i den nybyggda cafédelen och folk stannar kvar och fikar tillsammans. Folk VILL vara i kyrkan och trivs där. Ofta kommer vi inte hem förrän vid halv två, två fast gudstjänsten börjar klockan 11. Så hoppas jag att det kan bli på fler ställen att man ägnar söndagen åt Gud och varandra.

Gotland och lite jordärtskockor

I helgen var jag ute på äventyr. Jag var på Gotland för första gången i mitt liv, bodde på lyxigt hotell och hejade på ungarna som tävlade i gymnastik. Satte även igång ett brandlarm och gick ett par mil. Och varför gjorde jag nu allt detta? Jo, Torparbarnen håller på med gymnastik och deras klubb brukar delta i Wisbycupen. Vi skulle så klart följa med och heja på men, tyvärr,tyvärr, fanns det inte plats för oss där de andra föräldrarna skulle bo, så vi var tvungna att bo på Hotell Tott...

Visby är en otroligt fin stad. Så fin att man nästan inte kan tro att den är sann. Tyst och lugnt, soligt och fylld av Jasmindoft.








Under lördagen var det tävlingar och vi såg mängder med barn hoppa och volta och studsa och de var suveränt duktiga. Vår klubb - Gymtex vann silver i en gren och placerade sig väldigt bra i de övriga. Fick alltså öva på att vara en väldigt stolt Mammut!

Hur var det med brandlarmet då? Jo det arkitektoniskt fulländade hotellet ( beskrivningen lånad från deras egna broschyr) hade missat den lilla detaljen med fläkt i badrummet. Så efter att ha travat runt en hel dag ville jag ta en lååååååååååååång och vaaaaaaaaaarm dusch i det lyxiga hotellbadrummet. Ja egentligen ville jag ta ett varmt bad, men det fanns ingen propp till badkaret, nåja, en annan historia. Så jag duschade. Och duschade. Och duschade. Och plötsligt börjar ett vansinnestjutande i hela hotellet. Receptionisten kommer infarandes i vårt rum med panik i rösten. Jag gömmer mig bakom duschdraperiet och sen väntar vi. Länge. Till sist knackar det försynt på dörren, en bred gotländsk dialekt sveper in och säger att "vi vill bare se att larmet slockna". Jag gömmer mig fortfarande inne på badrummet.
Ingen rök utan eld? Jodå, hur lätt som helst....



På måndagen hemma på torpet bestämde jag mig, med god hjälp av katterna Sigge och Simba, att gräva upp jordärtskockorna. Jag vet nu varför de heter som de gör. Inte katterna, men skockorna. De skockar sig verkligen där nere i jorden! Jag drog och grävde och hackade och fyllde en stor hink med skockor, men det finns nog drygt en miljon kvar som väntar på sin revansch nästa vår.
På kvällen var det dax för mitt livs första föräldramöte. Gissa om jag är en stolt Mammut!

fortsatt bildsammelsurium

bilder ur mitt liv. I en enda röra.....