Predikan 10 efter trefaldighet årg 2. Nådens gåvor

Här kommer den några veckor försent:

Evangelietexten idag är en del av vad som kallas kyrkoordningstalet. Redan i evangeliet får vi alltså regler för hur vi ska bete oss som kyrka. Här talas det om hur vi som kristna och som kyrka ska behandla varandra. Kyrkan har makt att binda och lösa, Gud bekräftar kyrkans beslut, de kristna ska ge och få obegränsad personlig förlåtelse. Men vi ska också "tukta" varandra. Handlar någon orätt ska kyrkan och de kristna gå till den personen och få honom att förstå att han handlat orätt. Om personen inte tar sitt förnuft till fånga och rättar sig efter vad församlingen säger, kan han uteslutas och inte längre få del i Kristus. Att binda och lösa.
Jag vet inte hur det är med er, men jag känner mig lite obekväm med detta. En bild av kyrkan som den som alltid ger dåligt samvete, kommer med pekpinnar och förmaningar inlindat i ordet "omsorg" jag hoppas att denna syn på kyrkan är förlegad och på väg bort.

Så här står det i inledningen till Svenska Kyrkans kyrkoordning:
"En huvuduppgift för kyrkoordningen är att ange de strukturer och beslutsformer som ger de bästa förutsättningarna för Svenska kyrkan att fullfölja sin kallelse. Härtill kommer uppgiften att bevara och stärka enheten och gemenskapen bland dem som tillhör Svenska kyrkan, mellan församlingar och stift och med hela den världsvida kyrkan. Kyrkoordningen behöver kontinuerligt ses över och anpassas till nya förutsättningar för att kunna fullfölja sin uppgift."

Det känns bättre. En kyrka på väg, stadd i förändring. En levande kyrka fylld med människor av olika slag.
Vi går tillbaka till evangeliet igen, och denna gång tar vi avstamp i oss själva istället. Allt ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Lever vi inte alla bundna från och till? Bundna till ägodelar, plikter och förorätter. Framför allt det sista. Vi ska ju förlåta varandra, men hur ofta händer det inte att gamla dispyter kommer upp om och om igen, trots att vi säger att det är glömt och förlåtet. Vi kommer dragande med samma gamla skåpmat gång på gång när vi hamnar i konflikt med våra närmaste. Bunden.
I boken "Det är aldrig kört!" finns en liten lista:

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig
   
2. Skyll din olycka på andra.
   
3. Använd "om bara" så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.
   
4. Jämför det du har med andra.
   
5. Var alltid allvarlig
   
6. Försök alltid göra alla till lags.
   
7. Säg aldrig nej.
   
8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.
   
9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.
   
10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.
    
11. Om någon kritiserar dig, förstora det.
    
12. Behåll alla känslor på insidan.
    
13. Förändras aldrig.
    
14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.
    
15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.
    

Vi sårar och binder inte bara dem i vår omgivning på detta sätt, utan även oss själva. Men det är ingen lätt sak att släppa taget om det som sårat oss. Genom att minnas skyddar vi oss, vårt inre, från att såras på nytt. Och visst är det lättare att gå och muttra bakom ryggen på den där människan som sa, eller gjorde, något så att du tog illa vid dig? För om man skulle säga något högt, eller gu bevars, kanske till och med direkt till personen i fråga, då skulle det ju kunna bli bråk! Så istället binder vi oss, till hårda små knutar som samlas på hög.

Hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Frågar Petrus. Svaret är oändligt många gånger. Huvva. Blir vi inte ena riktiga dörrmattor på det viset?
Men det här handlar mer om Guds rike. Hos Gud äger vi alla förlåtelse utan gräns, och vi kan försöka visa på denna Guds förlåtelse inför varandra, genom att själva vara förlåtande.
När Jesus säger 77 gånger, hänvisar han, som många gånger förut, till en text i Gamla testamentet – Och upphäver den. I 1 Mosebok berättas det om hur Kain och hans son Lemek ska bli hämnade 77 gånger.

I våras hände en sådan sak i Göteborg. Annedalskyrkan ordande en konsert med Plura och i samband med den greps han för kokaininnehav. Annedalskyrkan valde att ändå ge konserten, vilket ställde till en massa rabalder både i massmedia och i församlingarna runt omkring. Konserten skulle bojkottas och kyrkan hotades.
Vi som kristna ska inte söka hämnd utan förlåtelse.
Det känns gott att kyrkan inte är en rättsinstans. Det är inte vår uppgift att döma och bestraffa. För tyvärr finns det allt för mycket här i världen jag inte kan förlåta, eller rättare, som jag inte VILL förlåta! Menar Jesus verkligen att vi ska förlåta de som skadar och förstör för andra och sig själva gång på gång på gång? Jag vet inte. Men ett vet jag säkert, Gud är Kärlek och Kärlek är inget utan relation. Vi kan inte älska i ensamhet utan vi behöver varandra för det. Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag ibland dem, säger Jesus. När vi samlas, ser varandra precis så som vi är och respekterar varandra och oss själva, då löser Gud upp våra knutar. Då löser Gud det vi bundit hos oss själva och varandra. Jesus kommer till oss, månar om oss och älskar oss till frihet.