Gav mig glad i hågen iväg till Lund idag för första gången på en månad! Såg fram emot handledarmöte med proffessorn så att jag kunde komma igång med min uppsats. Punktligt kl 11 stod jag där. Och stod. Ja just ja, det är ju akademisk kvart... Stod en stund till. Städerskan började titta snett på mig, var rädd att följa med soporna ut. När den akademiska kvarten blivit en halvtimme insåg jag att jag blivit " stod up" ( VAD säger man på svenska? dumpad, övergiven, bortglömd, uppstånden?????) Jag fick snällt lomma iväg till tåget igen.... Lika usel på att skriva uppsats som då jag kom. På stationen träffade jag en annan student, som är på väg in i kandidatintervjukvarnen. Ja alltså hela den vidriga proceduren det är att bli antagen som präststudent vid Lunds stift. Något jag ALDRIG vill göra om igen och som jag inte vill önska någon att råka ut för! Jag hoppas att denna snälla glada goa kille kommer ut på andra sidan och känner att det var värt det. Och till eventuella läsare som sitter med kvarnveven i handen - Det spelar ingen roll hur mycket ni säger att vi inte testas som personer och människor utan endast som blivande präster - Att känna ett kall till prästyrket är så intensivt personligt som det bara kan bli, och man känner sig som ett ägg i en genomlysningsmaskin under era intervjuer! Ingenting i ens person lämnas orört, allt petas på, allt vänds och vrids och bedöms hos en. Och det är inte personligt????? Jo hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar