Ännu en vecka har gått och jag har inte tagit till vara den som jag borde. Är väldigt bra på att leva i framtiden, med olika långt framskridna planer. Vad ska jag göra i morgon, på måndag, till sommaren, om ett år.
Och är jag inte för långt fram, släpar tankarna runt i dåtiden. Älskar och ältar mina minnen och lever om mitt redan levda liv gång på gång. Tyvärr allt för ofta de bitar som inte blev som jag ville.
Vad som blir kvar är här och nu. Här är jag aldrig. Funderar mycket på om Gud har någon framtid och någon historia och har kommit fram till att Gud alltid är NU. Hos Gud finns ingen tid utan han är alltid alltigenom närvarande precis just i detta ögonblick. Synd då att jag så sällan är på samma plats. Mina gudsmöten blir så sällsynta på grund av det. Men de gånger jag lyckas är det härligt. Rimfrost på ett spindelväv, solen som bryter igenom dimman över sundet, doften av våt jord. Ett tänt ljus.
Kyrkomötet har beslutat att vi från och med 1 november får hålla samkönade vigslar. Hipp hurra säger jag. Nu kan vi se fram emot skojiga konfliktlösningar inom kyrkan och jag kommer viga folk så det står härliga etter. Hoppas jag i alla fall.
Och medan jag väntar på den framtid som ska komma, ska jag försöka fånga Gud i nuet och ta en dusch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar