dopat barn

Har idag för första gången fått döpa en kompis barn. Ängelholmarnas son blev döpt idag i Rebbelberga kyrka, och jag fick äran att vara präst. Det var så roligt och speciellt, på flera vis.
För det första så kom dopbarnet inåkande i en skrinda! Det var jättefint.
För det andra så är jag även fadder till Den Lille Rövaren så när jag skulle berätta om fadderskapet och vad det innebär, höll jag på ett sätt tal till mig själv. Som tur är så är vi två om fadderskapet.

När jag berättade för en annan vän att jag skulle "dopa" ett barn idag, blev frågan vilka substanser jag använde. Det självklara svaret är att i dopet får vi det bästa och mest verksamma dopingmedel som finns. Vi får ta emot Den Helige Ande! En kraft som följer oss genom hela livet, inspirerar oss och bär oss. En hjälp som finns där peppar oss och lyfter oss till oanade höjder. Och det underliga är att det inte syns på några stickprov och tester! Det förstör oss inte utan bygger tvärt om upp oss till bättre människor.
Bättre dopingmedel finns väl inte? Och det är tillgängligt för alla!

Nej skämt åsido. Jag är så glad att ha den här möjligheten. Jag får döpa. I Faderns Sonens och den Helige Andes namn!

Julvandring

Innan jul hade vi en bejublad julvandring för skolorna här i Bjärred. Nu finns det bildbevis för eländet.Titta och njut... Fotona är tagna på en av repetitionerna,bör kanske tilläggas...

Veit vår sola ahllten skin
fauglan kvitter
inger grin
veit vår stårsan e bra fin?

Veit vår gräse ahllten e
brano grönt
å grönar tre
veit vår all får vae i fre?

Veit vår ingenting e svårst
å e öft
e huskut kort
om nättran er e lagom mårt?

De e västa
nola vaerln
å åsta
sönna hagan
nola västa sjön
å sönna
åsta dagom

Man,
kjårdda ge se, de vål vårn
snön, han smähllt bort
baer vål gårn
sjön å himlen, bå vål blå

Vaerla vaken, lauve grönt
sommarn artu
som mae drömt
Vaermen! som mae trodd mae glömt
Ongan näckjen! Uttan krim!
Hör på fauglan!
Melodin!
A momma glöm bort krämpan sin!

Foton från min arbetsplats.

WoW

Det här inlägget ska inte handla om World of Warcraft. Nej det ska handla om bönhörda önskningar, förundran och wow....
Att så många olika känslor kan rymmas i en enda människa är förundransvärt. Jag känner mig som en atomklyvning just nu. Kan inte bestämma mig om jag ska ex- eller implodera.
Från och med idag kan jag räkna mig som arbetssökande. Det var informationsmöte på stiftet om våra möjligheter att söka jobb. Det närmar sig nämligen snabbt, det där ögonblicket då vårt adjunktsår är slut och vi kastas ut i världen för att stå på helt egna ben. Förunderligt. Det är en glädje och samtidigt en sorg. För i och med att vi nu får söka jobb, betyder det också att min tid i Bjärred alltför snart är över. Och plötsligt ska en massa beslut tas igen. En liten frist fick jag, men nu måste jag veta vad jag vill igen. Vart vill jag? Hur vill jag att mitt liv ska se ut från och med sommaren? Och viktigast av allt. Sammanfaller mina drömmar och önskningar med de planer jag hoppas Gud har för mig? För om de inte gör det, vems vilja ska jag följa? vems vilja är starkast? Min eller Guds...
Gud gör ju oftast som Gud vill. Det jag kan göra är att bena ut vad jag vill. Här kommer min topp 10 lista på viljor jag har:

1. Få ett jobb på landet
2. Hyra en stuga på sagda land
3. Kunna åka med på magdansresan
4. Göra de sista månaderna i Bjärred så bra jag bara kan
5. Skaffa hund
6. Gräva bort en bit av Sverige så att Skåne och Jämtland ligger bredvid varann
7. Komma underfund med vad jag vill
8. Bli förälskad
9. odla krokus och påskliljor vid mitt hus på landet
10. Behålla min förundran över livets alla kringelkrokar

Det är väl inga stora och omöjliga önskningar inför framtiden? Oj, kom på min 11 vilja - Att min nya suveräna mobiltelefon ska sluta slänga på sig själv i örat på dem jag pratar med....
Så nu är det bara att sprida ut armarna och ta det lilla skuttet ut i avgrunden, Låt din vilja ske....

2 sön eft. 13 dan. Livets källa

Det finns två böcker som är viktiga när jag skriver predikan. Den ena är Bibeln och den andra är Svenska Akademins ordbok - Saob.
När man letar upp ordet "källa" i ordboken får man den här förklaringen:
vid jordytan framvällande grundvatten, vanligen bildande en mindre vattensamling med ständigt till- och avlopp.
Och där har vi dagens predikan! Vi börjar med ytan:
Vi lever ofta väldigt ytliga liv. Likt en vattensamling speglar vi det som sker omkring oss, men vi tar oss inte tid att nå på djupet med det vi företar oss, med de människor vi möter eller med vårt möte med Gud. Texterna idag talar mycket om eld, om att brinna. I Moseboken är människorna rädda för den eld som Gud talar ur, de är rädda att komma Gud för nära, de är rädda att bli brända. Är det den sortens rädsla som hindrar oss att leva på djupet? Är du rädd att komma Gud nära? Det är nämligen tämligen riskfyllt. Vi börjar känna, blir passionerade inför något, eller någon, och då kan vi bli brända. Sårade. Eller ännu värre, förändrade! Att komma nära Gud gör något med oss, förändrar oss.
Engagerar man sig så blir man liksom Johannes en lampa som brinner och lyser, men med risk att bli utbränd. Där uppe på ytan i speglingen av livet blir vi inte nådda. Men vill vi leva fullt ut måste vi hitta kraften på något sätt, gå på djupet.
Så kommer vi fram till det framvällande grundvattnet i Saobs ordförklaring: För om vi vågar vända tillbaka till grunden, det vi kommer från – Gud! – då behöver vi inte längre skrämda hålla oss på ytan. Vi får kasta oss ut i det framvällande livet! Visst längtar vi efter det? Att likt ett barn som står högst uppe på klätterställningen kasta sig ut, säkra på att landa säkert, i föräldrarnas armar.
Grundvattnet finns där, djupt nere i jorden. Precis nu i den här stunden strömmar det av livgivande vatten under våra fötter. Det är vi särskilt medvetna just nu när man håller på att dränera kring Bergagården….
I vanliga fall märker vi det inte, känner inte av det, men utan detta grundvatten skulle det inte finnas liv på vår jord. Så är Gud i våra inre. Finns där och strömmar i oss och håller oss vid liv, utan att vi tänker mycket på det. Men så ibland väller denna grund fram i oss, vi blir medvetna om Guds nåd och kärlek som strömmar fram i öppen dager. Blir till en källa. En källa att hämta kraft ur, en källa med ständigt till- och avlopp!
Här kommer det mest fantastiska med detta ord, Källa. En källa har ett ständigt till- och avlopp! En källa fylls hela tiden på med nytt friskt vatten och från denna källa rinner detta vatten vidare ut till omgivningen. På detta sätt är det även med Guds källa i oss. Grunden, livet, kraften och nåden, Gud själv strömmar hela tiden fram på nytt och på nytt i oss. Och vi får ge vidare av detta framvällande liv i oss. Vi får gå ner på djupet, hämta kraft, inspiration och liv för att sedan föra det upp till ytan, ut till de människor vi möter, ut i vardagen. I oss finner Gud ett utlopp. Och den vattenspegel som är våra liv, kan istället för att spegla livet runt oss, få spegla Gud inom oss och vittna om hans otroliga kärlek, som gjorde att han föddes som människa och levde som människa och dog och uppstod som människa.

domningar, kaffe och nya präster

Idag var det prästvigning i Lunds Domkyrkan och min Vän Huldran blev präst! Välkommen kollega. Det var spännande att sitta i församlingen, för nu såg jag vad jag själv var med om för ett halvår sedan. Insåg också hur mycket jag missade vid min prästvigning eftersom den dagen försvann i ett enda sudd. Det var även trevligt att träffa gamla vänner, särskilt Herr och Fru Strandboll. Festen hölls på Kraftstationen i Malmö och jag är så glad att jag fick i uppgift att koka kaffe. Jag är nämligen usel på att mingla! Köksservice är jag däremot bra på. Där trivs jag. Men att jobba i kök med Kaftan på kan vara lite påfrestande. Spillde i alla fall inget och det är ju bra.
Nu har i alla fall åtta nya präster kläckts i Lunds stift och det ska bli roligt att se om några av dem blir framtida kollegor.

Fadder

Jag ska bli fadder! Det är en stor ära och jag ser fram emot att lära den lille "rövaren" alla hyss jag kan. Det roligaste är att jag även ska få döpa honom.
Fadderskapet är svårt att förklara. Det handlar inte längre om att man ska ta över uppfostran och ansvar om föräldrarna råkar ut för något, det handlar om så mycket mer!

"Att vara fadder, eller gudförälder som det också kallas, är ett livslångt uppdrag.
Det är samtidigt ett uppdrag du själv fyller med innehåll. Det kan handla om att vara en vuxen förebild, någon som bryr sig, som finns där när man behöver prata."

Så står det på Svenska kyrkans hemsida om fadderskapet:
http://svenskakyrkan.se/default.aspx?id=660504
Och det uppdraget ska jag nu få! jag är lyckligt lottad.