Första veckan

På jobbet efter semestern är slut. Jag är så glad åt mitt jobb, att jag trivs med arbetskamraterna, uppgifterna, människorna och platsen är härligt och en verklig gåva. Det finns så många som vantrivs med sitt jobb, som inte har något eller som är rädda att mista sitt jobb. Jag är lyckligt lottad och evigt tacksam. Med det sagt vill jag härmed avge ett högtidligt löfte. Det blir nu skriftligt och bevittnat av er alla.
JAG SKALL ALDRIG BLI KYRKOHERDE!!!!
Den här veckan har inneburit en hel del kyrkoherdeuppgifter eftersom chefen är ledig. Många av dem har varit roliga, men jag vill aldrig mer behöva ta det ansvaret som en kyrkoherde måste ha. Huvva.
I morgon är en glädjedag. Då får jag ett nytt fadderbarn, då jag ska döpa Felix, Ängelholmarnas tredje barn. Hipp hurra!

Första dan på jobbet och en roadster

För första gången någonsin har jag nu börjat jobba igen efter semestern, på samma jobb som jag hade innan sagda semester!
För att fira detta körde jag cab till jobbet. Torparns fina BMW Z3 gick som smort på de kurviga små vägarna i Göinge.
Det är roligt att vara tillbaka på jobbet igen, men förvirringen och oförmågan att organisera mitt arbete infann sig på samma gång jag satte nyckeln i kontorsdörren. Inser att detta nog är en del i min charmiga personlighet och att jag helt enkelt får leva med det.
En annan sak som är bra med att var tillbaka är att jag nu kan låna böcker på bibblan igen, det har jag saknat.

Blogga på telefon

Gör ett försök att skriva på mitt nya favoritredskap, min Iphone!
Trodde aldrig att jag skulle falla så totalt för en liten fånig mobil, men jag gör precis allt på den numer. Nu ska jag erkänna att detta är jobbets mobil som jag främst ska använda till jobbets grejer, men den är ju så kul och så lätt!
Från att ha släpat med mig kalendrar, bibel och psalmböcker har jag nu bara en liten manick som rymmer allt jag behöver plus en massa annat rat. Härligt!
Hur det gick på Bakken i går? Jättebra, men ungarna börjar nog bli lite för stora för attraktionerna där. Därför planerar Torparn och jag för barnbarn så att vi får åka dit igen.

men snälla nån!

Är det 4 månader sen jag skrev sist? Att jag inte skäms. Fick en liten påminnelse om att jag inte skrivit förra veckan då jag var uppe i Hällesjö en vecka och hälsade på. Så nu lovar jag bot och bättring och ska försöka skriva lite igen.
Vad har jag då gjort sen sist?
Jobbat en hel del förstås i en av norra Skånes bästa pastorat. Jag trivs storartat med mitt jobb och med mitt liv. Att bo på landet är precis min grej. Inte är vår trädgård den mest välrensade, men den är fin, full av blommor och sittplatser och bär och så är den min!
Jag trivs lika storartat med att plötsligt ha blivit tonårs"mammut" Mamma har de ju redan en så den rollen varken vill jag eller kan jag ta på mig. istället har jag fått tillnamnet mammut.
i skrivande stund sitter ungarna med sina kompisar och spelar nåt våldsamt och högljutt kortspel. Härligt!
I morgon ska vi alla dra till Bakken i Danmark. En fin park med tillhörande nöjespark. Torpar'n och jag drar väl runt och myser medan ungarna åker läskiga attraktioner tills de är blåa i ansiktet.
Sommaren har varit kall och regnig, men ändå alldeles underbar. Frysen är full med bär och frukt, jag full med upplevelser. Vi har hunnit med en resa till Polen och även en vecka hemma i Hällesjö tillsammans med Torpar'n och hans mamma. Sommaren har även innehållit några dop av vänners barn, en släktträff och lite annat smått och gott. 4 veckors semester rann undan väldans snabbt. detta är första gången, tror jag, som jag haft ledigt och återvänt till samma jobb efter ledigheten! Inte illa för en 38 åring....
Jag förstår nu varför alla säger att de behöver semester efter semestern....
Tur då att första veckan tillbaka på jobbet inte ger mig tid för eftertanke. Ska hinna klämma in ett konvent, tre arbetsintervjuer, en begravning, två gudstjänster, ett kyrkoråd, några uppvaktningar, ett dop och lite annat smått och gott. Vem sa att präster bara jobbar på söndagar?
Och nej, det är inte jag som ska på jobbintervju. För första gången ska jag sitta på andra sidan och vara med om att anställa någon. GISSA om jag är nervös!!!!
Nu slutar jag för denna gång, annars blir det för mycket att läsa. Ska försöka låta bli att vänta i 4 månader till nästa inlägg.

Vi väntar på våren. Vitsipporna blommar vackert och vedhögen växer sakta men säkert, men trots detta känns det kallt och bedrövligt. Särskilt i söndags då jag tillbringade hela dagen utomhus i ösregn av varierande slag. Jag var på kurs i slyflätning på Broby hembygdspark.

Vi skulle fläta fina ställningar till våra slingerväxter. Som exempel hade vår lärare, Mikael Svensson, ställt upp några fina exemplar.

En sån skulle jag göra minsann. I hällregn. Ut i skogen begav vi oss, 11 tanter i varierande ålder och en man. Vi samlade, kravlade, klippte och bar. Till sist hade vi varsin rejäl hög med skräp.

I min hög fanns vide, hassel och hägg. Här skulle flätas minsann.

Ni skulle ha fått se bilder från hela flätningen också, men det blev så blött och kallt att jag inte ville fota mer. Det blev i alla fall nån form av ställning. Sned och vind, men ändå. I måndags då det var strålande sol flätade jag en till ställning, med fin hjälp av tre katter. Den blev något bättre. Foton på de färdiga alstren kan jag fixa en annan gång.
Men först måste jag nog vila min vänstra arm. Jag är nog ingen riktig torpare, för jag har fått ont i armbågen efter att ha klyvt ved hela lördagen. Ack ja. Sådant är livet på landet.

Glad påsk!

Här rinner tiden iväg minsann. Skulle ha skrivit flera inlägg här redan, men det har inte blivit nåt.
Nu är i alla fall om- och inflyttningen på Torpet klar. Igår flyttades alla saker, som först stått på kontoret och sedan i vardagsrummet, in på sina rätta platser. Det vill säga, det mesta slängdes. Resten knökades in i garderoberna. Äldsta Torparsonen fyllde 16 år igår. Det firades med en rejäl runda på motorcykeln. Sedan blev det pannkakstårta.
Idag börjar påskens under. Vi börjar med en bastu gissar jag, eftersom det är skärtorsdag och då ska man väl skära sig så man är ren inför övriga påskdagar. På söndag skall jag stå upp i arla morgonstund tillsammans med Jesus och fira hans uppståndelse.
Hoppas påskandet blir bra för er alla.

Semester å blåa tår

Jag har haft semester en vecka. Vi packade in oss hela familjen och en Snowboard i bilen och drog till Bydalen.Vi har den goda smaken och ofantliga turen att vara vän med en generös och godhjärtad familj som lånade ut sin fjällstuga till oss en vecka.
Glad i hågen vinglade jag ut i slalombacken och trodde att den gamla takterna skulle sitta i. Det är väl snart 10 år sedan jag stod på ett par slalomskidor, och inte ens då gjorde jag det med någon som helst stil. Fortfarande glad i hågen, men med fruktansvärd kramp och blåklämda tår vacklade jag hem från backen första dagen. AJAJAJAJAJ.



Men skam den som ger sig och dumheten är det som ger upp sist och allt sånt där. Ut i backen den andra dagen med. Ännu värre kramp och onda tår. "Åk ni" sa jag coolt. "Jag övar lite försiktigt här i den här backen". Konstigt nog valde jag att öva i backen som hade bord och grillplats mitt i.....


Fotot är inte misslyckat, det är Lavskrikan jag försöker fånga på bild.....

Den tredje dagen däremot svepte jag med klass och nonchalans nerför backarna. Jag skulle nog kunna slå Anja Pärson tror jag.
Fjärde dagen bestämde Torpar'n och jag oss för att prova längd istället. Då borde jag ju vara trygg, tänkte jag. Det var bara det att istället för att åka ut på sjön för att hitta skidspåret, valde vi att pulsa uppför Drommen. Ja inte hela vägen, men en liten bit i alla fall. Torpar'n hade fått turskidorna så han klarade sig elegant. Snyggt och lätt gled han ner för den ospårade branten, tills han hittade skidspåret.
Jag däremot ramlade, kravlade, krockade och kröp nerför samma brant. När jag väl lyckats ställa mig upp på skidorna så antingen sjönk de eller åkte iväg med mig. Med den effekten att jag planterade min breda rumpa djupt ner i den meterhöga snön.Eller så fastnade staven, antingen i en gran, under en skida eller i snön. Till sist låg jag slagen och besegrad och insåg att jag aldrig kommer komma levande från detta fjäll. Då kom Torpar'n susande med lite varm choklad och orolig blick och jag fick ny energi.



En underbar semester helt enkelt.