arg, ledsen, frustrerad, besviken, chockad....

Men framför allt väldigt ledsen på mig själv för att jag är en så godtrogen och naiv idiot!
I kväll var det rätt rörigt vid knutpunkten då det antagligen var fotbollsmatch på Olympia. En ung kille som såg rätt simmig ut på blicken kom fram till mig och ville låna min telefon. Jag tyckte inte det var nån bra idé och försökte skaka av mig honom. Han följde efter och tjatade och jag tyckte det började kännas lite obehagligt. Som tur var kom jag fram till mitt jobb, knappade in koden och skulle lyfta in cykeln. vänder mig om och ser att min cykelkorg är tom.....
Tjatiga killen har helt sonika valsat iväg med min väska full av min mobiltelefon, plånbok - med tusen olika kort, busskort,nycklar, kalender, böcker och pannkakor....Springer snabbt iväg för att se om han syns till, men självklart inte! Och där det nyss kryllade av vakter och poliser är det nu helt tomt. Rusar upp på jobbet ringer hem till Pandan, får en miljon, känns det som, nummer för att ringa och spärra alla kort, telefonen och polisanmäla. Är så arg, arg, arg både på killen men främst på mig själv. Varför är man sååå korkad? Hur stor är chansen att jag kommer få tillbaka min fina väska som Pandan köpte till mig i Berlin? alla korten, telefonen med alla mina kontakter och en del foton i. Känns som om hela mitt liv har blivit stulet och nu måste jag trycka på pausknappen tills jag fått nya kort, nycklar allt.
Huvet snurrar av alla tankar och funderingar nu. Kommer jag kunna lösa allt praktiskt tills skolan börjar på tisdag? Kommer jag ens kunna ta mig till Lund på tisdag?

Men då Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster. Gäller bara att hitta den gluggen han håller öppen för mig.