Att vilja mycket

Just nu har jag en låååång önskelista på allt jag vill göra:

• Börja dansa folkdans
• börja sjunga i kör
• börja baka surdegsbröd igen
• börja en keramikkurs
•  börja en silversmideskurs
• börja en luffarslöjdskurs
• lära mig måla
•  lära mig spela cello
• och gitarr
• och saxofon
• dansa magdans
• dansa argentinsk tango
• måla alla lister, taket och trappen på torpet
• torka vindruvor och se om man får russin

Plus lite idéer som jag vill förverkliga på jobbet. Och så allt det jag redan gör såklart....

Mitt jobb är härligt. Ibland gör jag saker bara för att de ska göras och så mitt i det där rutinbesöket träffar man en människa som har roliga intressen och fantastiska berättelser att dela med sig av. Då blir jag ödmjuk och det är bra minsann.

Alla ni som tror att kyrkan är en stillsam och lite tråkig plats kan tänka om nu. I går skulle vi hämta äldsta Torparsonen som var på ungdomsträff på EFS i Kristianstad. Han ringde och sa- Var inte oroliga, men jag har gjort illa mig lite...

Han och en tjej hade krockat under en lek. På något sätt hade hennes framtänder slagit upp ett hål uppe på Sonens skalle. Blodet forsade, allmän kalabalik. Det visade sig trots allt inte vara nån större fara. Men nog var han lite groggy och rätt så missfärgad när han kom hem.
I går hade vi besök av min sömmerska och hennes man. De bor utanför Chesterfield i England och det är hon som syr alla mina härliga vackra prästkläder. Det är så roligt att de tar sig tid att komma upp till oss när de är hemma här i Sverige. Hon kommer från Torekov och det är ändå några mil att köra till oss. Jag vet ju själv hur tight det är när man kommer hem och ska hinna med allt man vill på bara några dagar. Vi fick i alla fall en fin, men lite kall, dag där vi tittade på snapphanebygden och medeltidskyrkor. Nästa gång blir det en rejäl vandring i göingeskogarna.

Till sist: jag är glad och stolt att få bo i en by och tillhöra en kyrka som ställer upp när det gäller. Haddile får stanna för att människor inte ger upp. Nu hoppas jag och ber att det ska finnas en lösning som gör att alla inblandade blir rätt behandlade. Från Haddile till hennes mamma och hennes fosterföräldrar. Heja Broby!