Sitter på mitt nya kontor och tittar ut över parkeringsplatsen. Min fina lilla Citroen står där ute, det är blaskigt och blåsigt och sopbilen kör just förbi. Jag kan inte låta bli att förundras över hur livet far fram med mig. Hur kan det bli så att en oansenlig,tafatt,halvfet( eller helfet i och för sig) flicka från en liten by i östra Jämtland på utdöende, hamnar i Göinge som präst?
Hur kan det vara så att jag otrivs och känner mig bortkommen i min egen hembygd, men passar in och trivs här i norra skåne av precis samma anledningar? Hemma är det glesbygd, skogsfolk och jägare, här är det glesbygd skogsfolk och jägare. Så lika och ändå så helt annorlunda.
De allra flesta som blir mobbade som små tänker nog att - När jag blir vuxen ska jag bli nåt stort, komma hem och visa dem alla. Men eftersom jag inte hade talang och drivkraft nog att bli en stor skådespelare, så föll hela den idén och förresten har jag ingenting att bevisa längre. Jag blev jag, genom arv, miljö, slump och Guds vilja.
jag har knappt nått halvvägs på min stig genom livet, men just precis nu vill jag stanna upp i min vandring. Just precis nu är livet som jag vill att det ska vara.
Alldeles precis helt vanligt. Och samtidigt helt nytt.
Hemtamt, invant och oväntat på en och samma gång. jag kör traktor och röjsåg i skogen. Är med och fäller ekar, dansar linedance, sitter på möten, tjatar på tonåringar, fikar med kollegor och lever ett Vuxet liv. Och ändå är jag fortfarande den där oansenliga, tafatta och helfeta jäntungen som inte vill göra nåt annat än läsa böcker, leka i skogen och spela teater.
Nu sitter det en skata i trädet utanför mitt kontorsfönster. Jag tror jag går ut och åker kana på isen en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar