8 efter trefaldighet, andlig klarsyn

Det var en gång tre små grisar med fina knorrar som bodde i skogen tillsammans med sin mamma. En dag sa hon till dem:
"Nu har ni blivit stora nog att flytta hemifrån. Ge er nu ut och bygg var sitt hus åt er. Men det måste vara ett rejält hus, för den elaka vargen ligger på lur, och han tar er om han kan."
De tre små grisarna packade sina saker och gav sig iväg.
Den första lilla grisen byggde sig ett hus av halm. Han brydde sig inte om att vara rädd för vargen. Den andra lille grisen byggde sig ett hus av trä, han var inte heller särskilt rädd för vargen. Den tredje lille grisen byggde ett hus av stenar och murbruk. Han lade på ett tak av tegel och satte i en dörr av tjockt trä. Hans hus blev verkligen stabilt. Han kände sig mycket nöjd med sig själv när han var klar.
Vargen fick höra talas om att de tre små grisarna flyttat hemifrån. En dag kom han för att äta upp dem. De tre små grisarna blev mycket rädda och skyndade in i sina hus.
Först knackade vargen på dörren till huset av halm. Han knackade lite försiktigt och ropade:
"God dag på dig, lille gris. Får jag stiga in?"
"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.
"Öppna!" skrek vargen.
Den lille grisen låste sin dörr av halm.
"Du kommer att få ångra dig", sa vargen. "Jag tänker blåsa så hårt att ditt halmhus rasar, och sedan äter jag upp dig!"
Och vargen blåste omkull huset så att halmen for åt alla håll. Den lille grisen sprang för livet tills han kom till det lilla huset av trä. Hans bror hade sett när han kom springande, och släppte in honom genom dörren och stängde rakt framför nosen på vargen.
"Öppna dörren!" skrek vargen.
"Aldrig i livet!" svarade den lille grisen.
"Det ska du få ångra", sa vargen. "Jag tänker blåsa på ditt hus så att plankorna flyger åt alla håll, och sedan äter jag upp dig!"
Vargen blåste så hårt på trähuset att det rasade. De två små grisarna sprang det fortaste de kunde till det lilla huset av sten. Deras bror släppte genast in dem och stängde dörren. Vargen var andfådd och hann inte i kapp dem. När han kom fram till det lilla stenhuset var grisarna redan inomhus.
"Öppna dörren!" skrek vargen.
"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.
"Då så!" vrålade vargen. "Då blåser jag på ditt hus tills det rasar ihop, och så äter jag upp er alla tre!"
Vargen blåste....och blåste....och blåste. Men ingenting hände. Det lilla stenhuset höll och innanför dörren stod den lille grisen och skrattade.

Den här sagan om de tre små grisarna var det första jag kom att tänka på då jag läste Bibeltexterna för den här söndagen. Nu gäller det bara att få ihop en vettig predikan av det.

Nu för tiden finns mängder med sätt att uppnå inre ro och andlig klarsyn. Mindfulness, Basal kroppsterapi, meditationer av olika slag, tikva, ja allt möjligt. Vi har alla behov av att vara i oss själva. Men varför egentligen? Vad är det vi söker där längst inne i oss själva?
Jag vill göra ett litet experiment om jag får:
Sätt er bekvämt till rätta. Fötterna i golvet, händerna bekvämt i knät. Blunda och ta ett par djupa andetag. In genom näsan… ut genom munnen. In genom näsan… Ut genom munnen.
Tänk dig så att du står på en väg. Lite längre fram ser du ett hus. Försök se huset inom dig själv. Vilket material är det byggt i, har det fönster? Hur ser dörren ut? Hur ser det ut runt omkring?
Så går du fram till dörren. Känn på handtaget. Det är öppet så du kan gå in. Vilket rum kommer du in i? Hur ser det ut där? Hur doftar det? Är det varmt eller kallt?
Ta så ett djupt andetag och öppna ögonen. Om du vill kan du nu prata med den som sitter bredvid dig om ditt hus, om du såg något.
Jaha – Vad var det här för flum nu då? Vad är det för mening med det här??? Det vi gjorde nu kallas en mental bild. Det används ibland för att kunna tolka våra liv, beskriva händelser och känslor. Ingen kan tolka bilden mer än du själv och det gör man genom att prata med någon annan. Konstigt eller hur? Vi behöver andra för att kunna se oss själva, sådana vi är! Därför kan man inte göra en sådan här övning med den mentala bilden helt själv. Man behöver någon att tala med och lyssna till också. Vi behöver dela erfarenheterna med varandra för att upptäcka de möjligheter vi har inom oss.
Sådana här övningar passar inte alla, men det är ett sätt att vända uppmärksamheten mot sig själv, att uppenbara det dolda. Gud ser det dolda i oss, och hjälper oss att se oss själva.
Gud ser oss precis så som vi är, för Gud är allt det dolda uppenbart. "Gud Ser Dig" har genom tiderna använts som straff och hot då vi slinter och hamnar fel i livet, men jag vill försöka vända de orden till något gott. Gud ser oss och vill hjälpa oss att se oss själva på samma sätt – med kärlek och förståelse för vilka vi är, helt utan masker och roller får vi visa oss för Gud, och Jesus vill visa oss hur. För det är där svårigheten ligger tror jag. HUR visar vi oss precis så som vi är, när vi är vana att spela roller eller visa upp fasader, för andra vi möter, men kanske allra mest för oss själva. Att finna andlig klarsyn innebär att söka sig djupt inom sig själv för att hitta botten. Den stadigt murade grunden Gud lade i oss när vi blev till. När vi finner den grunden kan vi ta ett stadigt avstamp där och åter söka oss utåt igen, utåt mot varandra.

Vi är alltid påverkade av andra omkring oss. Ibland en "varg" som raserar vårt inre med elaka ord och handlingar, som sveper bort det vi byggt upp med ett enda andetag.
Men tänk också på hur ofta vi även bygger upp varandra!
Anledningen till att den första grisens hus föll var kanske för att han var ensam. I det tredje huset, som höll, var det tre små grisar som tillsammans stod emot och skyddade varandra mot det som drabbade dem. En skyddande treenighet, som står stadigt grundad i vårt annars så dunkla och darriga inre.
Oavsett vad vårt inre är byggt av, och det varierar genom hela livet, så är det viktiga grunden. Jesus Kristus, hans ord och hans liv är hållbara och stadiga nog att bygga hela våra liv på. Ibland är vårt inre som ett skört hus av halm, som sveps bort av minsta vindpust. Ibland en stadig och ointaglig borg, Ibland sätter vi upp ståtliga kulisser som rasar vid första anblick, men om vi står stadigt på vår grund klarar vi alla dessa kast i livet och kanske finner vi till sist vilka vi innerst inne är och vågar visa upp den personen för andra och framför allt kanske vi vågar möta oss själva så som vi är, i andlig klarsyn och med Guds hjälp.

Tropikariet

I går var Pandan och jag till Tropikariet i Helsingborg, ett fantastiskt ställe! har ni möjlighet åk dit. Först gick vi ner i källaren där korallrevet med hajar, rockor och andra märkvärdiga fiskar finns. Där fick vi träffa två pytonormar och klappa på dem. Det var som att klappa en gummislang.... Sen gick vi upp till nattrummet. Två små apor satt och tjattrade och plötsligt kom en flygande hund svepande över oss. Flera av djuren går nämligen lösa bland besökarna! Man kommer riktigt, riktigt nära. Underbart! I ett av rummen finns flera olika sorters dvärgapor - Tamariner. De sitter i träden, tjattrar och kikar nyfiket på oss som kikar lika nyfiket på dem. En skötare kom och gav dem några gräshoppor och lite fysalis att äta, så de kom riktigt nära inpå oss. SÅÅÅÅÅÅ söta var de.
I Madagaskarrummet hade lemurerna tryckt in sig i sitt lilla bo på väggen. De var en enda röra av huvuden, ben och svansar. Man kunde inte se vad som hörde till vem. Till sist satte sig Pandan och jag till ro nere vid akvariet igen för att njuta av stillheten bland fiskarna. Då kom en nyfiken igelkottsfisk simmande. Den såg så glad och nyfiken ut och stannade framför oss gång på gång för att säga hej. Vi blev riktigt goda vänner.
På väg ut genom caféet stannade vi till hos Surikaterna. En av dem höll vakt, medan de andra grävde bo med en imponerande frenesi.
Vi har efter denna utflykt kommit fram till att vår pepparkakekatt är en underlig blandning mellan tamarin, Lemur och Surikat. Hon äter som en tamarin, glor och sitter som en lemur och gräver som en surikat.

http://www.tropikariet.com/

levaloppanpåloppis

Inget får människan att samlas så som möjligheten att göra fynd. På söndagen följde jag med Pandasystern och Pandamamman till Brunnby IFs loppis i Nyhamnsläge. Det var bilkö från Höganäs centrum och ut. Vi lyckades hitta en undanskymd parkering på en bakgata, sen var det bara att följa strömmen till idrottsplatsen. Hundra sinom hundra människor tryckte på mot grindarna och så - Pang! Där gick startskottet och en flodvåg av människor svämmade in på planen. jag och Pandasystern och Pandamamman förlorade varandra ur syne i flodvågen, jag sköljdes hjälplöst med in i virveln som bildades i mitten av vågen. Snurrades runt runt hit och dit och tappade helt bort mig. Lyckades till sist klamra mig fast vid en gammal byrå som det stod såld på. Hämtade andan och fick syn på mitt sällskap som desperat klamrade sig fast vid fyra furustolar lite längre bort. Dem skulle Pandamamman ha. Systern hade redan lyckats köpa en hylla. Jag är djupt imponerad! Vagt navigerade jag mellan människoströmmarna för att titta på ett matbord. Såg ett blått litet bord som såg...såld mitt framför näsan nehej men det där då...såld igen Äsch skit i bordet nejmen titta där ett skoställ Det hugger jag! 20 kronor sa försäljaren, 10 sa jag. Det blev 20..... Jag är inte så duktigt på att pruta tydligen. Sen var det bara att hämta bilen och navigera ut våra fynd genom de farliga underströmmarna i folkhavet. När som helst kunde man sugas med i en virvel och krossas mot fyndade möbler, leksaker, verktyg. Väl framme vid Pandasysterns skoda skulle vi få in 1 hylla, 4 furustolar,1 skohylla 1 Pandamamma, 1 Pandafru (jag alltså)och 1 Pandasyster - helst vid ratten. Det gick! På mindre än en halvtimme hade vi varit in handlat och kommit ut igen helskinnade. Min loppisoskuld är nu bruten. Jag trodde loppisar var mysiga små tillställningar där man i sakta mak strosade runt och kikade på allt möjligt och omöjligt. Nej loppisar är livsfarliga äventyr med stora monster lurande under ytan. Har man tur kommer man levande därifrån, med ett skoställ.

kajfars

Fick mig ett litet skådespel när jag väntade på bussen i Lund i morse. På marken låg en bit bröd och en halv korv med nån meters mellanrum. Vid brödet stod en duva och åt. En kaja passade på att närma sig korven, varvid duvan fick brått att hotfullt kuttrande springa dit. Genast var en annan kaja framme och nafsade i brödet, duvan sprang dit, kaja nummer ett attackerade korven, duvan sprang, kaja nummer två åt på brödet, duvan sprang. Det såg så roligt ut, precis som en gammal hederlig clownföreställning! Jag gillar kajor, de är retsamma, roliga och smarta. De fick mat, det enda duvan fick var motion och antagligen hjärtsnörp av irritation. Kan verkligen känna hur duvan bara blev mer och mer irriterad. Det lustiga med duvor är att hur arga den än blir säger de vackert och ljuvt krroookrrrroooo.... Vem tror då att de menar allvar? Duvor behöver lära sig säga NEJ!

Nu har det hänt

Det som ibland under mina år som pendlare fantiserat om ska ske. Jag åkte åt fel håll i morse. Istället för att sätta mig på tåget som går mot Malmö hamnade jag i vagnen som går mot Göteborg. Det är nämligen så att tåget delar på sig i Helsingborg. Ena halvan vänder mot Götet, den andra mot kontinenten. Som pendlare måste man alltid vara extremt uppmärksam på vilken vagn man sätter sig i.

I dag gick jag perrongen fram, tittade på skylten, "Malmö Köpenhamn" stod det. Ovanför dörren på tåget stod det "Ängelholm, Göteborg". Jag kliver på sätter mig och tar upp Ylva Eggehornromanen jag läser.Klockan är 0753 och tåget ska gå 0810. Plötsligt börjar tåget rulla, men jag reagerar inte för det gör alltid så. Glider fram och åter på spåren som en smörklick, då de kopplar till och från allla vagnar hit och dit. Men så här snabbt ska det inte rulla.... Och inte så långt heller.... Så hörs en gemytlig, men knastrig dansk röst i högtalarna - "Velkommen på dette tog mot Ängelholm...."

Håhåh jaja. De har i alla fall byggt om stationen i Ängelholm, det visste jag inte. Och där var en man från en frivilligorganisation som sålde kaffe.

En fin dikt

Hittade denna i en tidning. Skriven av T.S Eliot och översatt av Britt G Hallqvist.

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
Först har vi det namnet som används där hemma.
Det enkla rejäla som Peter och Tom
och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma.
Förnuftiga namn som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter,
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter -
förnämliga namn men rejäla ändå.
Och sen ska man hitta nåt säreget åt 'en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans,
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar - begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga.
allra förtegnaste, egnaste namn.

Predikan söndag 11/7 -2010, efterföljelse

Vem är du?

Är du Läkare, Lärare, pappa, mormor?
Är du Fotbollsspelare, seglare, golfare?
Vad är det som definierar vilka vi är?
Ofta använder vi våra yrkestitlar för att tala om vilka vi är. Det beskriver vad vi är intresserade av, vad vi har uppnått i livet och vilka mål och drömmar vi har. Även hur och var vi bor beskriver oss. Vad vi äter och vilka vi äter med, säger också en hel del om oss. Kanske är det därför som mat – och inredningsprogram och tidningar är så populära.

Det jag gillar med dagens bibeltexter är att Amos och de andra verkar ha haft samma problem som oss!
"Jag är inte profet" säger Amos, "Jag är bonde!"
Att vara profet innebar något för Amos som han inte alls kunde beskriva sig själv som. Han hade inte valt att bli profet, han såg sig själv som bonde. Det var vem han var.

Strax innan vi får möta Jesus och lärjungarna i dagens evangelium, har Jesus frågat lärjungarna: " Vem säger människorna att Människosonen är?"
Åter igen – Vem är du? Vilken bild har omgivningen av dig. Vilken titel beskriver Jesus bäst? Profet?
Nej inte heller Jesus kallas profet. Han kallas Messias.

Men varför är det så viktigt då? Att ha en titel, innebär det att ha uppnått ett visst mått av aktning?
Det vittnar om våra liv, våra gärningar. Det vittnar om vår tid här på jorden. Det är ett bevis på att vi är sedda.

En klasskompis till mig kom i december och sa:
"Jag ska åka till Palestina ett halvår och bli följeslagare där."
"VA?!? Du har en termin kvar innan du är präst – Präst!!!! Det om något är väl ett bevis på att du uppnått något i livet????"
Istället väljer du att pausa allt och åka iväg till en av de värsta oroshärdarna i världen och följa andra människor. Vittna om deras…. Liv…..och……

Efterföljelse. Att ta sitt kors och följa Jesus. "Den som mister sitt liv för min skull, ska finna det."
Gamla testamentet är fullt av människor som mister sina liv – Mister sina titlar och identiteter, för att bli något annat, för att bli Guds efterföljare.
Mose var adoptivson i Faraos familj,
Sara var ofruktsam,
Rut var invandrare, David herde
och Amos var bonde.
Även i Nya testamentet finns mängder av människor som släpper allt och helt ändrar inriktning på sina liv då Jesus kommer och säger:
"Följ mig."

Tänk nu en stund på ditt eget liv, på vad du uppnått. På vem du är.
Vad i ditt liv vittnar om Gud?
"Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet"
Det är ingen lätt börda att bära. Det är ett val vi måste göra varje dag – Att lyfta upp bördan av Jesu liv och död och uppståndelse och bära det vidare. Vittna, genom våra liv, om den som bar bördan för oss. Men lika viktigt är att vi vittnar om varandra, att vi är värdiga människor bara genom att finnas och vara älskade av Gud. Vi behöver inga andra titlar än Guds Barn, Jesu Lärjunge. Så nästa gång vi träffar en ny person, hur vittnar vi om våra liv och den andres liv? Självklart kommer vi att fråga – Vad heter du, vad jobbar du med och vart bor du. Men kan vi enas om att försöka se Guds barn bakom frågorna och svaren? Försöka bli något annat, något mer, för att följa Jesus.