Glad i hågen vinglade jag ut i slalombacken och trodde att den gamla takterna skulle sitta i. Det är väl snart 10 år sedan jag stod på ett par slalomskidor, och inte ens då gjorde jag det med någon som helst stil. Fortfarande glad i hågen, men med fruktansvärd kramp och blåklämda tår vacklade jag hem från backen första dagen. AJAJAJAJAJ.
Men skam den som ger sig och dumheten är det som ger upp sist och allt sånt där. Ut i backen den andra dagen med. Ännu värre kramp och onda tår. "Åk ni" sa jag coolt. "Jag övar lite försiktigt här i den här backen". Konstigt nog valde jag att öva i backen som hade bord och grillplats mitt i.....
Fotot är inte misslyckat, det är Lavskrikan jag försöker fånga på bild.....
Den tredje dagen däremot svepte jag med klass och nonchalans nerför backarna. Jag skulle nog kunna slå Anja Pärson tror jag.
Fjärde dagen bestämde Torpar'n och jag oss för att prova längd istället. Då borde jag ju vara trygg, tänkte jag. Det var bara det att istället för att åka ut på sjön för att hitta skidspåret, valde vi att pulsa uppför Drommen. Ja inte hela vägen, men en liten bit i alla fall. Torpar'n hade fått turskidorna så han klarade sig elegant. Snyggt och lätt gled han ner för den ospårade branten, tills han hittade skidspåret.
Jag däremot ramlade, kravlade, krockade och kröp nerför samma brant. När jag väl lyckats ställa mig upp på skidorna så antingen sjönk de eller åkte iväg med mig. Med den effekten att jag planterade min breda rumpa djupt ner i den meterhöga snön.Eller så fastnade staven, antingen i en gran, under en skida eller i snön. Till sist låg jag slagen och besegrad och insåg att jag aldrig kommer komma levande från detta fjäll. Då kom Torpar'n susande med lite varm choklad och orolig blick och jag fick ny energi.
En underbar semester helt enkelt.
